Lars Rambe: Kvinnorna i sjön (Hoi Förlag 2012)
Boken beskrivs som en suggestiv skräckroman, en djupt psykologisk thriller. Jag tyckte det här var mest blaha blaha och blev grymt besviken. Det var inte mycket till spänning, några drömmar, några otäcka och delvis glömda eller förträngda barndomshändelser, en hjärntumör och syner av döda personer…

Vi rör oss i dåtid och nutid och man undrar vad som är verkligt och inbillat. Ja, kan man veta säkert? Det var säkerligen tänkt att vara riktigt mystiskt och spännande på alla sätt och vis men mig grep det här aldrig tag i. Allt kändes bara konstigt, vagt, oinspirerat. Huvudpersonen själv flummar på och vet inte om han lever med rätt kvinna eller om de syner han upplever är verkliga eller inbillade.

Fotografen Johan flyttar med sin tjej tillbaka till gamla bekanta trakter i Nacka. Där vid Järlasjön hittades för länge sedan ett par kvinnor mördade. Händelsen berörde Johan djupt och de syner som dyker upp framför honom då och då signalerar såklart att han kanske sett eller vet mer om saken än han inser själv. Möjligen är det bara de dödas andar som på något sätt ber Johan om hjälp. Någon mördare avslöjades aldrig då… Eller så kanske Johan bara är galen?

Ja, nu är alltså Johan tillbaka, hans syner likaså. Hans hjärntumör är förvisso borta men han förföljs fortfarande av dimmiga döda skepnader som pockar på hans uppmärksamhet. Det är något med trakten eller möjligen folket i hans omgivning som Johan borde känna till eller göra, men vad? Allt eftersom boken rullar på skall vi naturligtvis få veta exakt på vilket sätt Johan var inblandad i morden. Eller vad det nu var som hände då och som spökar än idag.

Hu, så hemskt otäckt. Inte. 295 inte speciellt märkvärdiga sidor.