Terry Pratchett: Svartkonster (Wahlströms Fantasy 2002)
(Sourcery. 1988)

Det är något speciellt med Pratchetts Skivvärld. Jag läser bok efter bok i serien och blir ofta besviken. Ändå kan jag inte sluta läsa och jag hoppas hela tiden att nästa bok skall vara den roman som öppnar mina ögon så att jag kan se Pratchetts ”storhet”. Så att jag kan fatta varför han blivit så omåttligt populär och bok efter bok säljer stora upplagor. Hittills har storheten gått mig spårlöst förbi. Jag läser och finner en samling tokiga karaktärer som hamnar i knäppa situationer och där författaren leker med ord och gör vanliga saker ovanliga. Men ändå, för mig försvinner ofta den röda tråden, det spretar till höger och vänster.

Äventyr och figurer kommer och går men mig griper det inte tag i. Tvärtom tycker jag det är segt och sällan ens lite lustigt. Den här gången skrattar jag nog inte till en enda gång. Början är lovande och slutet är någotsånär ok, men däremellan blaha blaha. Det här förstår jag mig inte på alls – jag börjar tro att Pratchetts böcker inte är för mig. (Fast jag måste säga att jag älskar dataspelen om Skivvärlden!) Hans inbitna fans skulle förstås sätta ett helt annat betyg än det jag sätter på detta. Nåväl, vad handlar det om då? Ja, säg det.

Ipslore den Röde sitter med sin son Magnus i famnen när Döden kommer på besök. I ett desperat försök att undkomma Döden gömmer sig Ipslore i sin trollkarlsstav. Åren går och Magnus växer upp. Han är en 8:e son till en 8:e son till en 8:e son och en sådan kille är förutbestämd att bli svartkonstnär. Nu är han den mäktigaste magikern som finns i hela Skivvärlden och han får goda tips och råd från farsan som lever vidare i trollstaven. Unge Magnus vill åt Ärkekanslerns jobb i högsta trollkarlsrådet.

Och så handlar det om en försvunnen trollkarlshatt och ett förstört bibliotek. Och mitt i alltihopa hamnar den misslyckade magikern Rensvind och hans levande Bagage. I sina försök att rädda hela Skivvärlden får han hjälp av Conina, världens troligen våldsammaste frisör och dotter till Cohen Barbaren, samt Nijel Förgöraren, misslyckad barbarhjälte-wannabe. Visserligen bara 252 sidor men tyvärr verkar de aldrig ta slut.




Terry Pratchett: Häxkonster (Wahlströms 1993)
(Wyrd Sisters. 1988)

288 sidor tokbok av Pratchett som levererar en riktigt trist historia om Skivvärlden. Hertig Felmet mördar sin konung Verence för att själv ta makten i Lanker. Verence döms till att som spöke tillbringa resten av sin tid (och det är länge) innanför sin borgs murar. Verence vill finna sin försvunna son och hämnas sin död.

Sonen hittas av tre häxor – Mormor Vädervax, Viväcka och Nanna Ogg. De finner också en gyllene krona och en filt med kungens emblem så där finns en uppenbar koppling till landets monark Verence. Men häxorna vill inte blanda sig i politiken så de ger bort ungen till ett kringresande teatersällskap. Och så går dagarna. Landets rättmätige härskare spelar teaterpjäser, det sitter en mördare på tronen och häxorna far runt på sina kvastar. Och en vacker dag har de bara bestämt sig för att se till så att rätt kille skall styra landet och börjar söka efter teaterfolket.

Jaha, mer var det inte. Trots att häxorna ibland flyger fram på kvastar är tempot lågt. Inte händer det mycket och var är alla Pratchett-skämten? De tokroliga absurditeterna som ibland nästan är för sjuka för att vara roliga? Här finns det inte mycket av varken action eller skämt. Bäst med den här boken var att den tog slut. Och sen är omslaget rätt tjusigt i alla fall.




Terry Pratchett: Pyramidfeber (Wahlströms Fantasy 1997)
(Pyramids. 1989)

Man måste bara beundra Pratchett. Det är helt enormt det han gjort när han skapat en hel fantasivärld, Skivvärlden, och fyllt den med de mest färgsprakande karaktärer man kan tänka sig. Sen får dessa personer vara med om en aldrig sinande ström av äventyr, det ena mer galet än det andra, i bok efter bok efter bok i serien. Och även om det i grunden kanske skall finnas ett tema, en röd tråd, en basstory, böckerna igenom, känns det ibland bara som att ett skämt efter ett annat fyller sida upp och sida ned.

Så är det nog här, tycker jag. Första halvan av boken var rätt ok men sen flyter berättelsen iväg och Pratchett slänger in, sin vana trogen, den ena tokigheten efter den andra. Somliga skämt är riktigt, riktigt bra, det är klurigt, dubbeltydigt, ja, skoj att läsa. Ibland kommer man aldrig framåt i boken för varje mening innehåller ett skämt, två, tre eller flera så att allt bara blir dumt. Man hittar inget sammanhang med de pågående händelserna utan Pratchett fyller på med utvikningar och sidospår som jag inte alltid gillar. Skämt här och där är helt OK, men inte på bekostnad av en bra grundberättelse. Och pyramidstoryn är inte speciellt intressant.

Det handlar om Teppic som håller på att utbilda sig till lönnmördare i staden Ankh-Morpork. Så dör hans fader Farao Teppicymon XXVII och Teppic måste hem och ta över styrandet av ökenriket. Det passar honom inte alls för hans närmaste man lyder inte alls utan gör hela tiden sina egna tolkningar av Teppics order. Vidare bygger man nu också tidernas största pyramid att begrava Teppicymon i, trots att denne verkligen inte gillat pyramider alls, och fortsätter att berätta det för sin omgivning även efter döden! Och pyramiden växer och suger på något sett upp tidsenergi och slungar ibland ut kraften som lava från en vulkan. Till slut vill det sig inte bättre än att pyramiden en dag lyfter, slår ned i backen och tar hela ökenriket med sig i smällen. Då finns det inget land för Teppic att styra längre och när nu landsgränserna ändrats hamnar andra länder i krig.

Jaha. Med risk för att göra Pratchett-fans förbannade måste jag säga att jag mot slutet verkligen längtade efter att boken skulle ta slut. 304 sidor.




Terry Pratchett: I lagens namn (Wahlströms 1995)
(Guards! Guards! 1989)

En bok blir stulen ifrån biblioteket och några män försöker att frammana en drake!

Den unge dvärgen Morot är drygt 180 cm lång och får en dag veta att han inte är en dvärg utan en människa. Han söker och får omedelbart jobb inom Ankh-Morporks stadsvakt. Som ny vakt är han överdrivet nitisk och exakt, något som förstås inte passar varken stadens invånare eller vaktkollegorna...

Snart hittas högar av aska i en gränd. Det verkar vara resterna av några personer som ser ut att ha blivit ihjälbrända. Spår på platsen antyder en drake! Men sådana har ju varit försvunna, förmodat utdöda, i tusentals år. Drakar, det vet ju alla bara är något som finns i sagorna...

Snart ses en enorm drake flyga över Ankh-Morpork och sätta skräck i befolkningen. Det sällskap som fått den till trakten funderar på att även frammana en kung! Ja, snart finns här en ny härskare i staden, en kung, men draken vill inte ha konkurrens...

Stadsvaktens medlemmar sätter sina liv på spel i syfte att skydda befolkningen.

De här 336 sidorna är småskojiga och hyggligt väl sammanhållna i en rätt trevlig historia. Stadsvakterna var ett intressant gäng att följa. Jag överväger för en stund ett medelbetyg men landar som så ofta med Skivvärldens romaner på en hyggligt stark betygstvåa.