Dag Öhrlund: Besökaren (Bokfabriken 2014)
Författaren Tristan Heckscher sitter ensam i sin skrivstuga för att skapa uppföljaren till sin senaste succéroman. Det går sådär. Inspirationen tryter och han är inte i närheten av att ha kommit så långt som han sagt till sin förläggare.

Hemma i bostaden kämpar hustrun och flera assistenter med parets unge son, den utvecklingsstörde Roman. Tristan håller sig borta för att skriva, men det sliter såklart på relationen. Sen är det ju så att Tristan i ärlighetens namn också sitter och krökar en hel del. Ja, spriten kommer fram när grannen hälsar på och grannen det är kriminalkommissarie Ewert Truut det.

Efter att ha plockats bort från sin tjänst i Stockholm och tvingats ta ett jobb mitt ute i ingenstans på den skånska landsbygden räknar han ned dagarna till pensionen. Truut har en dryg månad kvar till pensionen och den kan inte komma snart nog, känner han. Han är färdig med slitet och slavandet, färdig med dumskallarna i kollegiet... Så blir han ansvarig för fallet med det avhuggna huvudet som oväntat hittats i en rondell i trakten. Vem är offret? Var är resten av kroppen? Varför har detta skett och vem är den skyldige? Plötsligt har Truut alldeles för mycket som måste fixas innan han lägger av.

Tristan fortsätter att sitta i sin lilla stuga så mycket det bara går. Han skall ju leverera ett nytt manus inom kort och känner sig rätt stressad över det, men då Roman verkar bli allt sämre måste Tristan förstås, i alla fall i någon liten mån, ställa upp därhemma som make och far. När det börjar dyka upp beundrarpost på mailen från unga Therese blir Tristan glad, smickrad, intresserad. Snart tittar Therese in i stugan och distraherar Tristan ännu mer. Båda är de gifta men frestelsen blir för stor, de inleder ett hemligt förhållande.

Therese fullkomligt älskar Tristan, allt han är, allt han skrivit. Tristan får fantastiskt sex, men ja, inte går det bättre med boken. Inte förbättras relationen till hustrun Ann... Det här kommer såklart att gå fullkomligt åt skogen. Väl?

Kommissarie Truut är en cool, grinig gubbe, Tristan givetvis tidernas skitstövel och Therese en fullfjädrad stalker. Eller? Storyn har man kanske i stora drag upplevt tidigare men här blir slutet faktiskt lika delar både förutsägbart och oväntat. 495 sidor helt okej spänningsroman och Truut läser jag gärna mer om framöver.




Dag Öhrlund: Där inga ögon ser (Lind & Co 2016)
Poliskommissarie Ewert Truut kallas hem till Stockholm efter sin förvisning till den skånska landsbygden. Nu skall han leda en ny liten grupp som tar sig an de gamla, ännu olösta fallen, den ständigt växande hög med utredningar som andra poliser aldrig lyckats klara upp.

Det är högst troligt en omöjlig uppgift men Truut är ju inte så värst populär och chefernas och allmänhetens krav på fler lösta brott ger honom såklart ingen möjlighet att säga nej. Dessutom skall det väl ändå inte vara så svårt att kunna visa resultat? Klantarslen och latmaskar finns det ju gott om inom kåren, någon eller några har säkert missat viktiga ledtrådar... Nu kan den gamle kommissarien minsann visa cheferna att han ännu är att räkna med! Till sin hjälp får Ewert den unga, riktigt snygga chilenska polisen Carolina Herrera, en duktig snut med en hemlighet, och den magre datakillen Måns, likaledes skicklig inom sitt område, men kommer naturligtvis också med en hemlighet.

Trots sina stora olikheter klickar teamet snabbt med varandra och Ewert beslutar att de skall ta sig an det tio år gamla fallet med unge pojken Mattias död i Mariefred. Det är något visst med fallet, och brott mot utsatta, oskyldiga barn måste bara klaras upp, de skyldiga ställas till svars.

Gruppen reser till trakten, söker anhöriga och andra inblandade, försöker ta reda på vad som hänt för så länge sedan. Självklart finns där också folk med stora hemligheter!

Utanför polisarbetet i Stockholm kopplar Ewert av i sitt strandhus i Skåne och lär där känna sina nya grannar, det mycket udda paret Harald och Francisca.

Den andra boken om Ewert Truut är snäppet bättre än den första. Allt är lättläst och rätt spännande och kommissarien är sannerligen en intressant karaktär. Butter och fördomsfull, men härligt ärlig och med hjärtat på rätta stället. Vad stackars Mattias utsatts för är hemskt, men vid sidan av det är berättelsen rätt charmig, rolig, ja rentav lite mysig. Stark betygstrea för de här 347 sidorna.




Dag Öhrlund: Tryggare kan ingen vara (Lind & Co 2017)
Kommissarie Truut gästar förskolan och firar fredagseftermiddagen ute i lekparken med sitt barnbarn Kayo när någon okänd öppnar eld mot barnen. Panik utbryter förstås men lyckligtvis blir ingen fysiskt skadad.

Truut hinner knappt dra igång en polisutredning innan det kommer rapporter om ny skottlossning, återigen vid en förskola och tursamt nog ingen träffad av kulorna.

Så anländer ett meddelande där någon okänd påstår sig ha visat sin styrka och sin beslutsamhet och kräver 50 miljoner i form av 250 stycken fina diamanter för att inte börja skjuta igen, på nytt ställe och med bättre träffsäkerhet!

Kommissarie Truut leder gamla kamraterna Måns och Carolina tillsammans med vissa förstärkningar i en ny jakt på en galning. En som skjuter mot oskyldiga barn skall aldrig i livet få komma undan ostraffad. Det får kosta vad det vill, nu är Ewert Truut förbannad!

Orolig har han också anledning att vara. Sonen Joakim beter sig konstigt, ljuger, är irriterad och arbetar alldeles för mycket för att det skall vara rimligt. Det påverkar förstås även Joakims familj, pojkvännen Måns som ju Ewert jobbar tillsammans med, och dottern Kayo, Ewerts älskade barnbarn.

På eget hål flirtar han med utredningens nya förundersökningsledare, åklagaren Claudia, en kollega som på ett sätt är hans chef. Kvinnan visar sig vara en jävel på att dricka och spela biljard, två saker Truut själv tyckt sig både gilla och vara rätt bra på. Fast är det så smart att flirta med chefen?

Truuts högra hand, polisen Carolina fortsätter tillfredsställa sina sexuella lustar och besöker sexklubbar och bjuder hem heta främlingar. Det kommer väl inte att sluta väl, vad skulle Natasja eller Fredrik säga, de känner väl knappast till varandras existens heller? Nej, Carolina måste komma till något slags beslut, men vilket?

Tredje boken i serien fokuserar väldigt mycket på huvudpersonernas privatliv, så pass att den otäcka historien med någon som skjuter mot småbarn egentligen hamnar lite i skymundan. Nästan så att det är Joakims hemlighet som är i fokus och tar över och det känns kanske inte helt rätt. Kul för kommissarien att hitta kärleken och allt är synnerligen lättläst men de föregående titlarna tycker jag har varit bättre, både roligare och mer spännande. 478 sidor.




Dag Öhrlund: Se till mig som liten är (Lind & Co 2018)
På en parkbänk sitter en flicka och viftar med en pistol. Flickan ser uppjagad och sliten ut, verkar inte helt frisk heller. Man kallar dit kommissarie Ewert Truut och situationen är strax hanterad men detta blir förstås början på ett nytt fall för honom och hans lilla team.

Flickan har fått tungan avskuren och är tatuerad med ett högt nummer. Efter en tid på sjukhus rymmer flickan och när hon sedan kontaktar polisen hinner hon bli infångad av de män hon en gång rymt ifrån...

Så ringer överraskande Ewerts massör, japanen Akihiko, och ber om snabbast möjliga hjälp. Ewert måste komma. Nu! Ewert ger sig iväg men finner förstås sin vän död, mördad.

Överraskande nog finns kopplingar till den unga kvinna Truut nyligen avväpnat och de båda utredningarna blir en, en med fokus på prostitution, människohandel och barnarov. Här dyker det upp hemliga figurer som i interna sammanhang kallas Domaren, Ryttaren, Mästaren, Kejsaren, Städaren etc. men vilka är de verkliga personerna där bakom...?

Vid sidan av polisarbetet kämpar våra huvudpersoner med sina respektive privatliv. Ewert försöker etablera en relation med åklagaren Claudia. I alla fall tillfälligt flyttar de ihop och hon försöker få Ewert att börja cykla. Ewert köper cykel och skaffar katt. När han blir kontaktad av en underbar älskarinna från förr vet han inte vad han skall göra eller säga...

IT-killen Måns separerar från sin Kim och MC-tuffingen Carolina finner sig vara gravid och på väg in i ett radhusboende med Fredrik, varken Måns eller Carolina gillar läget speciellt mycket.

Den fjärde kommissarie Truut-boken omfattar hela 571 sidor men då går de sista drygt 20 av dem åt till ett kapitel om verklighetens försvunna asylbarn, människosmuggling och barnprostitution i Sverige.