Katarina Mazetti: Grabben i graven bredvid (AlfabetaAnamma 1998)
Bibliotikarien Desiré besöker regelbundet sin makes grav på kyrkogården. Mjölkbonden Benny är där för att se om sina föräldrars grav. De ser varandra som hastigast flera gånger men säger inte ett ord till varandra. Snarare är det så att de hakar upp sig på varandras brister och olikheter och låter fördomarna och de förutfattade meningarna hindra dem från att närma sig varandra.

Bokens 190 sidor är fördelade på 54 delar där Desiré och Benny turas om att berätta vartannat kapitel och det känns riktigt bra. En och samma händelse kan beskrivas från bådas perspektiv, bådas känslor kommer fram och ibland är det så lika eller olika att jag förvånas över hur bra allt är beskrivet. En härlig kärlekshistoria med toppar och dalar i relationen. Det känns synnerligen trovärdigt och insiktsfullt. Skall de få varandra? Den lite överlägsna stadsflickan och den ensamme grabben från landet? Kan två så olika världar mötas?

Efter att ha njutit helhjärtat hela vägen kommer så slutet och det älskar eller hatar man. Eller jag rättare sagt. Och eftersom jag inte kan bestämma mig snuvar jag boken på högsta betyg. (Eller också är det så att det är slutklämmen som borde satt 5:an som pricken över i.) Hur som helst är boken väldigt bra och läser du den innan du ser filmen kommer filmen sen att kännas riktigt usel. Tyckte jag i alla fall. Så nöj dig med boken, det är sannerligen gott nog!

Katarina Mazetti: Tarzans tårar (AlfabetaAnamma 2003)
En fantastisk liten bok. Lättläst och rolig. Eller tragisk på sitt sätt. 206 sidor. Hur som helst, detta kan passa många. Singelkillen som gillar snabba bilar, brudar och pengar. Den ensamstående mamman som kämpar med barnen och ekonomin. Det här är också för den som vill ha barn, för den som inte vill ha barn, för den som söker kärleken och för den som vill vara just singel.

Mazetti har fått ihop en synnerligen gullig, trovärdig bok om en singelkille med gott om pengar och vackert sällskap som söker något mer. Frågan är bara vad... Säkerhet, uppskattning, äkta kärlek, gemenskap? Det handlar också om den ensamma mamman med två barn, utan pengar och med en frånvarande schizofren make, som inget hellre vill än att ha mat på bordet och sin Micke tillbaka.

Naturligtvis möts de två, den rike killen och den ensamma mamman. Och handlar det inte om kärlek vid första mötet så lust i alla fall. Sen handlar det om att få tillvaron att fungera när vardagen smyger sig på. Inte vill man ha snoriga glasskladdiga småbarn i sin Lamborghini inte. Och om en är fattig som en kyrkråtta och den andra har miljoner? Och om man inte vet om man är kär på riktigt eller bara sugen på sällskap ett tag, eller sex? Ja, det kan vara så enkelt och så svårt. Träffsäkert och skojigt beskrivs det i alla fall i den här boken.

Katarina Mazetti: Berättelser för till- och frånskilda (Alfabeta 2013)
På bokens 190 sidor ryms tjugonio kortberättelser, alla speciellt fokuserade på relationer.

Relationer som tar slut, möjligen är på väg att göra det eller har varit avslutade sedan länge. Samtliga historier spänner över ca 2-10 sidor vardera och är synnerligen lättlästa. De täcker upp allt möjligt mellan himmel och jord på temat tvåsamhet och förhållanden, ja det mest imponerande med boken är nog bredden, att Mazetti fått till så mycket variation i utbudet.

Det kan handla om hämnd, det kan handla om sorg och ensamhet. Det skrivs om längtan efter barn, om längtan efter giftermål och om det rakt motsatta, att ibland få slippa sina barn och sin respektive partner…

Otrohet, homosexualitet, föräldraskap och vårdnadstvister är sådant som dyker upp. Ständiga bråk och misshandel, barn med skilda föräldrar, ägodelar och ekonomi likaså. Somligt kretsar kring att behöva finnas där för varandra och om att slippa göra det. Om att ha tröttnat på sin partners många projekt och hobbys, om att aldrig få tid till sina egna drömmar. Om ett eldigt kärleksliv, om bristande lust, förtal och avundsjuka. Ja, det spretar rejält men känns ändå träffsäkert och högst trovärdigt.

Läsandet går snabbt och somliga berättelser är över innan de i princip börjat. Med något enstaka undantag avslutas allt utan en överraskande vändning på slutet, det är för det mesta bara att konstatera faktum att japp, så här blev det. Ibland hänger även den informationen lite i luften, det hela kan ha gått hur som helst. Fann personen en ny kärlek? Blev det separation? Säg det… Historien avslutades i alla fall.

Jag bjussar på ett medelbetyg, för god variation och många träffsäkra beskrivningar av vardagsliv, familjeliv, kärleksliv. Men det är lite blekt, lite medelmåttigt lagom, lite för snällt kanske. Något lite starkare känslor hade gärna fått lysa igenom hos någon ibland för att göra ett starkare intryck. Nu är all sorg och saknad egentligen aldrig speciellt förkrossande. Inte ens bråken känns märkvärdigt hemska. Men det är klart, våra huvudpersoner är kanske helt uppgivna och deprimerade och då saknar man ju ofta kraft och energi…