Tahereh Mafi: Frukta mig (B. Wahlströms 2019)
(Restore Me. 2019)
Jag minns tyvärr inga detaljer från föregående delar när jag startar läsningen men kommer ihåg att jag gillat serien. Det tar en liten stund för mig att sugas in i sagan igen men allt är väldigt lättläst och de 394 sidorna susar snabbt förbi, tyvärr utan att vara särdeles spännande.

Efter ett krig med Återetablissemanget har rebellerna (tillfälligt?) segrat och 17-åriga Juliette är ny ledare för sektor 45. Hon känner sig långt ifrån trygg på sin post och insatt i uppdraget men hon har pojkvännen Warner vid sin sida och han har ju långt mer ledarskapserfarenhet.

Tyvärr visar det sig finnas mängder med saker han aldrig berättat för sin älskling och formelle chef och när alla de sakerna börjar avslöjas en efter en blir det förstås inte roligt alls, inte för någon. Kan parets relation räddas överhuvudtaget och vem kan nu Juliette alls lita på?

Till sektor 45 kommer också barnen till andra världsledare inför ett toppmöte. Det är inte många av dessa besökare som någon heller vågar lita på och det är då snacket börjar gå om att Återetablissemanget har planer på att jämna hela sektor 45 med marken. Skall någon här kunna överleva?

Ja, de 394 sidorna slukas snabbt men det beror inte så mycket på spänning utan mer på många rätt korta kapitel med blanka sidor emellan dem. Ömsom följer vi händelserna ur Juliettes perspektiv, ömsom från Warners och bortsett från några få avlossade kulor vid ett tillfälle, som väl nästan är det hetaste i actionväg, handlar det mesta om rykten och missuppfattningar, hemligheter som avslöjats eller ännu inte kommit till allmän kännedom. Det hela är mer ett långt relationsdrama än en dystopisk spänningsroman, men det tar sig sannerligen mot slutet. Och då är det plötsligt slut, synnerligen tvärt mitt uppe i händelserna. Man får tidernas cliffhanger och detta blev mest transportsträcka inför en absolut nödvändig fortsättning. Betyget får sägas ligga helt stabilt på en solid trea.

Tahere Mafi: Trotsa mig (B. Wahlströms 2020)
(Defy me. 2019)
Juliette dödar 600 personer (eller gör hon verkligen det?) och sektor 45 attackeras.

Snart dyker den förmodat döde Anderson upp och ställer till problem för våra unga huvudpersoner och Juliette och Warner kidnappas och förs till andra sidan jordklotet. En räddningsaktion planeras...

Det visar sig att Juliette är Ella och att hon och Warner känt varandra i hela sina liv, redan från späd ålder. Det står också klart att ungdomarna å det grövsta utnyttjats av sina föräldrar och utsatts för hemska övergrepp ungefär lika länge. Illa ställt är det också med Emmaline, Ellas syster.

Kanske måste hon också dödas, hon precis som mamma Evie?!

Trotsa mig är 339 sidor som med korta kapitel beskrivna ur olika ungdomars perspektiv snabbt driver läsningen mot sitt slut. Historien är kanske inte direkt rörig men allt snurrar på fort och nya hemligheter avslöjas och inget är som någon trott. Det är kanske menat som en berättelse som skall vara ständigt överraskande och spännande men som i mitt tycke bitvis i stället blir lite splittrad och seg faktiskt, inget kommer liksom till sitt slut. Varje bok slutar med ytterligare fler mysterier och saker hängande i luften. Och då får man antingen ge upp det hela eller läsa vidare, och har man kommit så här långt vill man förstås ha ett avslut och sådana upplägg säljer fler böcker och så kan sagan fortsätta i all oändlighet...

Tahere Mafi: Följ mig (B Wahlströms 2021)
(Imagine me. 2020)
Åh nej, och jag som gillade serien så starkt inledningsvis. Nu tycker jag ungdomarnas krig mot de vuxna, motståndsrörelsens kamp mot Anderson och Återetablissemanget går lite på tomgång men kanske är vi nu ändå framme vid det faktiska slutet. Sagans 402 sidor berättas framför allt ur två perspektiv, och kapitlen bär mestadels namn som Etta/Juliette (vår hjältinna och huvudperson) eller Kenji (kamrat med osynlighetsförmåga). Läsningen går förhållandevis snabbt, mest beroende på många korta kapitel och flera sidor luft däremellan.

Tja, ungdomarna är fortsatt hotade av Anderson och hans styrkor, det bombas och förstörs, världen är i kaos. Motståndsrörelsen gömmer sig men gör en attack då och då. Ungdomarna är trötta, slitna, rädda. Kan Etta/Juliette göra något för sin syster Emmaline? Och vad kan alla kamraterna göra för Etta/Juliette när hon kidnappas av Anderson? När Warner och de andra dyker upp för en räddningsaktion verkar Juliette hjärntvättad och bestämt inriktad på att döda dem alla…

Men nej, det blev helt enkelt inte mycket till rejäl story eller spänning. Om man är snäll kan man visst tänka sig en svag betygstrea på detta (för serien är väl okej men har slutat att vara fantastisk, spännande och tydlig) men jag känner egentligen mer besvikelse och irritation över att det hela känns tjatigt, segt, rörigt. Olyckligtvis blev det hela sakta allt sämre från en riktigt spännande start och nu känns det rätt bra att sätta punkt och släppa detta. Det hela avslutas som ett jaha ja. Originaliteten och spänningen räckte till ett par tre böcker men kanske inte fullt ut för sju berättelser i serien.