Alistair MacLean: Örnnästet (Forum 1987)
(Where Eagles Dare. 1967)
Det är vinter och året är 1944. Den amerikanske generalen Carnaby har tillfångatagits av tyska Gestapo. Mannen har planerna till Operation Overlord i huvudet och nu är mannen förd till Schloss Adler, Örnnästet, en tysk befästning långt uppe i Alperna. Där kommer han att förhöras, säkerligen torteras och tvingas att avslöja de hemliga krigsplanerna.

De allierade trupperna sätter i all hast samman en räddningsstyrka med handplockade soldater och agenter. Nu är de sju männen på väg med flyg över bergsmassivet för att via fallskärm ta mark på hög höjd och iklädda tyska uniformer nästla sig in i soldatgemenskapen och in i slottet.

När alla sju hoppat ut följer Mary Ellison efter, en kvinna vars närvaro endast major Smith känner till. Hon skall erbjuda kvinnlig fägring och såklart också försöka komma åt den amerikanske generalen. Men allt går inte enligt plan. Fallskärmshopparna har knappt tagit mark innan en av dem saknas och hittas mördad. Strax därpå är ytterligare en i gänget död. Det står klart att en i sällskapet är en förrädare!

Ja, eller kanske inte bara en person, det är ju bra att ha backup. Här finns det uppenbarligen hängivna både tyskar och britter men också agenter, dubbelagenter och till och med trippelagenter… Snart vet jag tyvärr inte riktigt vem som är en riktig hjälte eller en skurk, eller bara låtsas eller har bytt sida på allvar, eller rentav aldrig har bytt sida…

Ett vintrigt alplandskap, ett slott bland bergen och ett par spännande linbanefärder upp och ned över hisnande djup är väl det mest minnesvärda i en för mig lite rörig historia. En klassisk berättelse måhända men kanske bättre som film. Betygstrean går för mig åt det svagare hållet för dessa 252 sidor.

Alistair MacLean: Marionett i kedjor (Forum 1975)
(Puppet on a Chain. 1969)
Interpol-agenten major Paul Sherman vill stoppa narkotikasmugglare och tar med sig de unga assistenterna Maggie och Belinda till Holland. Där skall man förhoppningsvis få ny och nyttig information av Jimmy Duclos. Men av mötet på flygplatsen blir det intet. Beväpnade män dyker upp och tar livet av Jimmy och sen får Sherman ägna resten av bokens 270 sidor åt att jaga mördare och knarksmugglare i Amsterdam.

Sherman samarbetar med lokalpoliser och har som sagt ett par unga hjälpredor med sig också men jakten blir farlig. Kanske är det inte ens Sherman som jagar utan är den jagade?

Ja, man får smyga in och ut från hotellen, syna en aktad souvenirgrossistfirma noga och en kyrkas präst likaså. In i storyn kommer även en strippklubb, nunnor och en väldans massa dockor också, den ena större än den andra. Major Sherman är ytterligare en i raden av driftiga, tuffa och listiga agenter som är så vanliga i MacLeans böcker. Det hela blir såklart livsfarligt men kanske finns det ändå tid för en romans…? Betygsfyran är inte långt borta.

Alistair MacLean: Festen vid grottorna (Bonniers 1989)
(Caravan to Vaccarès. 1970)
Resandefolk från hela Europa, huvudsakligen Rumänien och Ungern, vallfärdar till en zigenarfestival i södra Frankrike. Här skall man tillbe relikerna för sitt skyddshelgon Sara. Här finns också hertig de Croytor med sina närmsta och tjänare, folklorist och specialist på resandefolket som han är. Även Bowman är här, mannen som skall bli de här 238 sidornas huvudperson.

Unge Alexandre är försvunnen nånstans vid klipporna och grottorna vid Les Baux och hans familj är förtvivlad. Mördarna visar sig finnas inom samma zigenarsällskap och det får Bowman reda på och blir snart en jagad man. Det blir en hetsig och dödlig jakt bland klipporna och några skurkar stryker med. Det gör såklart de överlevande än mer sugna på att ta livet av honom och Bowman får tillbringa de flesta av bokens sidor på jakt undan knivviftande och pistolbeväpnade män…

En vacker kvinna han träffat blir genom att som hastigast bara ha varit en tillfällig bekantskap indragen i jakten och hotad till livet hon också. Vid något senare tillfälle beslutar sig Bowman för att gå på offensiven och få stopp på hela det onda sällskapet och där visar sig Bowman vara oväntat driftig. Hans våldsamhet, kallblodighet imponerar inte utan mer snarare skrämmer och stöter bort kvinnan han blivit betuttad i och försöker rädda…

Utklädd till clown hamnar Bowman på en tjurfäktningsarena och ställs öga mot öga med en riktig monstertjur. Zigenarkännaren hertig dr Croytor visar sig vara lika driftig som kaxig, men är han vän eller fiende?

Festen vid grottorna är i mitt tycke långt från MacLeans bästa bok. Betygstrean är synnerligen svag eller rentav ett för generöst betyg.

Alistair MacLean: Björnön (Forum 1987)
(Bear Island. 1971)
Den gamla fisketrålaren Morning Rose borde pensionerats för länge sen men är nu ombyggd och fraktar ett brittiskt filmsällskap mot Björnön långt uppe i norr. Det är kända och okända skådisar med ombord liksom filmmakare och hela styrelsen för Olympus Productions, kort sagt folk för jobb både framför och bakom kameran. På Björnön skall fantastiska scener spelas in, i ödsligheten, i mörkret, i kylan.

Men vägen dit blir tuff. Det råder hård sjögång och många minusgrader, folk mår dåligt och kräks. Den första tanken är extrem sjösjuka men läkaren doktor Marlowe kommer snart fram till att någon ombord avsiktligt förgiftat maten. Somliga liv kan tyvärr inte räddas.

Resten av bokens 270 sidor blir en enda lång mordgåta, en jakt på sanningen och en galen mördare. Doktor Marlowe själv kommer undan ett antal mordförsök med blotta förskräckelsen men runt omkring honom måste nästan alla misstänkas. Folk försvinner, somliga kommer aldrig till rätta, andra hittas döda eller medvetslösa. Doktor Marlowe tvingas konstatera att det nog inte blir nån ny film inspelad men det var kanske aldrig tanken…?

Björnön blir en spännande berättelse med en lite överraskande upplösning. Det sämsta är kanske att så väldigt mycket känns som en kopia på flera av MacLeans föregående titlar. Livet ombord ett fartyg som färdas norrut mot stormar, kyla och mörker har man ju fått sig serverat flera gånger tidigare. Liksom det faktum att det även här finns en mördare ombord, där folk försvinner, dör och radion förstörs… Och så ankomsten till en ödslig trakt med några baracker att bo i och paranoian som breder ut sig… Ja, allt detta är ju bekanta inslag tyvärr. Har du inte läst alla de MacLean-berättelserna jag refererar till skall Björnön ha en fin betygsfyra, annars kanske en stark betygstrea kan räcka.

Alistair MacLean: Full fart mot döden (Bonniers 1975)
(The Way to Dusty Death. 1973)
Här har jag läst tusentals böcker genom åren men frågan är om inte detta faktiskt är den första med Formula 1-tema. Bara det känns rätt fräscht och annorlunda men sen blir det faktiskt inte så mycket racing alls. Enstaka lopp eller scener på tävlingsbanan beskrivs bara som hastigast och mycket kortfattat för vår huvudperson, den flerfaldige världsmästaren, tidernas bäste förare, Johnny Harlow håller på att bli en föredetting.

Efter broderns död har han (naturligtvis) inte varit sig själv. Nu tar han galna risker, gör vansinniga omkörningar, verkar inte bry sig. I tävlingen som inleder boken svänger han hastigt och fullkomligt oväntat ut rakt framför en annan förare i full fart och kraschen är oundviklig och plötsligt är Isaac Jethou död. Harlow vill gärna skylla mycket på fel hos de bilar han kör men mekaniker Jacobson kan inte upptäcka några trots omfattande undersökningar. Harlow börjar dricka och snart vill folk hålla sig borta från honom. Miljonären MacAlpine som äger bilstallet vill såklart inte göra sig av med sin gullgosse men måste kanske satsa mer på deras andreförare istället, särskilt som dödskraschen som Harlow orsakat också vanställt MacAlpines dotter Mary. Man kan ju inte ha en alkoholist och mördare bakom ratten…

Men Harlow är inte i så risigt skick som alla tror. Det hela är ett spel för gallerierna. Harlow har insett att det finns fifflare i hans närmsta omgivning. Nån saboterar verkligen bilar, några i Formula 1-cirkusen är involverade i brott och Harlow tänker avslöja dem…

Full fart mot döden är en kort, lättläst saga, bara 219 sidor, rätt annorlunda i temat mot allt annat MacLean-skrivit tidigare, tycker jag. Men till slut handlar allt återigen bara om en skittuff, präktig ensamvarg som kör sitt race, haha. Det hela är relativt okomplicerat och kanske inte så superspännande, tyvärr. Betygstrean blir en svag en.