Jens Henrik Jensen: De hängda hundarna (Polaris 2017)
(De hængte hunde. 2012)

Låt mig beskriva bokens huvudperson och sammanfatta handlingen genom att nämna tre olika namn. Jag säger Carl Hamilton, John Rambo och David Baldacci.

Allt solklart då förstås? Inte? Okej, jag måste kanske vara lite mer tydlig än så.

Huvudperson på dessa 455 sidorna är Niels Oxen, Danmarks främste soldat, den mest dekorerade krigsveteranen landet någonsin haft. Han har krigat, dödat och räddat liv på alla de hemska platserna. Jag ser för mig en svensk agent Hamilton som Oxens danska motsvarighet, vad gäller skickligheten, framgångarna, medaljerna...

Sedan vad gäller John Rambo tänker jag på inledningen av filmen First Blood, där Rambo tar tillvaron som den kommer, liftar runt i landet, vill vara ifred men tråkas av polisen och hamnar i trubbel. Den här boken börjar lite på samma sätt. Stackars Niels är färdig med uppdragen, drabbad av posttraumatisk stress. Han lever lite utanför samhället, driver omkring med sin hund, sover i källare eller campar ute, tjuvjagar, kort sagt är här en dansk Rambo.

Niels problem börjar när han tjuvjagar och befinner sig på förbjuden slottsmark där husets herre mördas. Polisen misstänker såklart Niels för att vara mördaren.

Men det är han naturligtvis inte alls. Någon helt annan har siktet inställt på diverse danska affärsmän som dödas både inom landet och på andra håll i världen. Gemensamt har offren det att deras älskade husdjur också hittas mördade, upphängda i träd. När sedan Niels egen hund går samma öde till mötes kan han såklart inte låta bli att agera.

Sist och slutligen då författaren David Baldacci, mannen bakom en mängd agentthrillers där skickliga män (spioner, agenter, militärer etc) kommer en konspiration på spåren och tillsammans med en vacker och driftig kvinna ger sig den på att lösa fallet och ställa skyldiga till svars.

Ja, här får Niels Oxen samverka med underrättelsetjänstens Margrethe Franck och leta mördare och hunddräpare. Till slut går mysteriet förstås så djupt att de inte kan lita ens på sina gamla kollegor och egna chefer.

Tja, det här var väl inte så dumt, tvärtom är Oxen en romanfigur jag gärna läser mer om framöver. Rätt lättläst var det också, och bitvis lite spännande. Betyget får landa vid en trea, en trea som går något åt det starkare hållet.




Jens Henrik Jensen: Mörkermännen (Polaris 2017)
(De mørke mæend. 2014)

Den dekorerade krigshjälten Niels Oxen vill vara ifred. Under rumänsk identitet jobbar han åt en äldre man på Jylland och är nöjd med det.

Margrethe Franck, vid polisens underrättelsetjänst, har letat efter sin kamrat Oxen i mer än ett år. Tillsammans knäckte de fallet med de hängda hundarna och flera mördade danska affärsmän. Nu vill Margrethes chef få fatt på Oxen. Chefen är av den fasta övertygelsen att Oxen vet mer om de inblandade i det gamla fallet än vad han berättat.

Jodå, så långt har polischefen rätt. Oxen vet en hel del mer, men orkar inte bry sig. Det där ligger bakom honom nu. Dessutom är han inte helt säker på att inte den där polischefen själv är inblandad. Oxen har namnlistor och ett filmklipp på hemlig plats men verkar ha nått något slags överenskommelse med skurkarnas ledning om att hålla käft.

Mörkermännen, de okända höjdarna som tillsammans jobbar i hemlighet för ett bättre Danmark och egen vinning, beslutar sig dock för att ta livet av den person som förekommer på Oxens film, och därmed är den hemlighet han sitter på liksom av intet värde längre. Mörkermännens team av mördare kan nu, precis som Margrethe, lägga extra energi på att försöka finna Oxen. De förstnämnda för att döda honom.

Ja, snart är den stackars mannen återigen hotad till livet, ditsatt av mäktiga personer, misstänkt för mord och mer, och på flykt. Lyckligtvis har han fått kontakt med Margrethe och har i alla fall en vän på sin sida. Men kvinnan har å andra sin chef över sig att rapportera till och är den store Mossman verkligen en vän?

Efter drygt 500 sidor är berättelsen slut och Oxen ännu i livet. Olyckligtvis är somliga mörkermän det också. Den här vendettan känns inte på något sätt avslutad... 512 sidor som är rätt spännande och går överraskande snabbt att ta sig igenom. Den där Oxen är en riktig överlevare, det blir till att läsa vidare i del 3. Del två skall absolut ha en stark trea i betyg. Minst.




Jens Henrik Jensen: Den frusna elden (Polaris 2018)
(De frosne flammer. 2016)

Efter det attentat Niels Oxen utsatts för i slutet av boken Mörkermännen räddas han till livet av en äldre svensk kvinna.

Tillsammans lever de ett liv i stillhet på en ö, långt borta från världens ögon, men naturligtvis håller Niels sin rätta identitet hemlig. Får Danehofs medlemmar reda på att han ännu lever kommer säkerligen nya attacker att ske till dess att han slutligen dödas.

Först har Oxen planer på att fortsätta hålla sig undan men längtan efter kontakt med sonen Magnus och upprättelse för det mord han felaktigt anklagats för tvingar honom att tänka om. Han tänker ge sig ut på jakt efter den mördare han kämpat mot och som tappat sin mobiltelefon i fighten... Ett namn leder till ett annat och snart letar han efter den mystiske toppsoldaten John Smith... När Smith får veta det är det istället han som ger sig ut på jakt efter Oxen, en man han alltså felaktigt trott vara död.

Danehofs mäktiga medlemmar har dragit i tåtarna och saboterat karriärerna för Margrethe Franck, Axel Mossman och dennes systerson Sonne, och Oxen förmodas som sagt vara ute ur bilden. Nu är Mossman pensionär och Franck hankar sig fram med trista och uselt betalda städ- och diskjobb. När det så visar sig att Oxen faktiskt lever återskapar kamraterna sin utredningsgrupp och beslutar sig för att själva gå på offensiven och avslöja Danehofs verksamhet. Men hur stoppar man mörkermännen och i synnerhet ledaren för Danehof Öst när man inte ens vet vem personen är?

Kampen går helt enkelt vidare, men 589 sidor är ungefär 200 för många. Visst är det här helt okej läsning men inte är det tillräckligt med spänning och mysterier för riktigt så här många sidor. Inte fullt i klass med de föregående titlarna i serien, tyvärr.