Anna Jansson: Svart fjäril (Prisma 2005)
Kriminalinspektör Per Arvidsson får av sin åldrade svårt sjuke far veta att han är adopterad och har en storasyster. Han beslutar sig för att resa till Örebro och träffa henne för första gången. Att komma bort från kollegan Maria Wärn han länge gått och varit hemligt förälskad i, kan nog också vara bra.

Väl i Örebro ger han den stora blombukett han har med sig till systern till en annan kvinna på tågstationen. Den kvinnan är fantastiskt vacker och från det korta mötet kan inte Per få den okända kvinnan ur tankarna. Mötet med systern slår väl ut. Per flyttar till Örebro, fortsätter som polis och umgås med systern, dennes make och hans polare. Och sen börjar problemen hopa sig.

Per följer fel kvinna hem från krogen. Hon vägrar att släppa taget och börjar förfölja och hota Per. Och nu har Per äntligen fått tag på den okända kvinnan från tågstationen och inleder ett förhållande med henne. Nykär som han är har han allt mindre tid till umgänge med systern. På jobbet visar det sig dessutom att kollegan Lena inte är alldeles lätt att jobba tillsammans med. Fyra kvinnor att försöka hålla nöjda och glada alltså. Tufft för Per.

Varvat med ovanstående berättelse kommer så stycken om Pyret, en kvinna som verkligen är allt annat än frisk. Pyret tänker onda tankar och hon drar sig inte för mord! Självklart är Pyret en av kvinnorna runt Per. Författaren bjuder på olika infall och överraskningar för att hålla sanningen om Pyrets identitet dold så länge som möjligt. Mot slutet har flera personer dött och flera hemska bränder startats. Då har i bokens andra halva även Maria Wärn blivit inblandad. Och det är lite synd, för denna bok kunde gott ha handlat om Per allena.

Parallellt med ovan beskrivna händelser visar det sig krisa rejält i Maria Wärns privatliv också. I det stora hela känns det helt ovidkommande men Jansson kände sig väl tvungen att få in sin hjältinna Maria Wärn i boken också. Bokens första halva är bäst, och slutet är upplagt för en fortsättning, så mer än en trea i betyg vill jag inte bjuda på. Synd, för fyran var på väg fram till mitten av boken. 310 sidor.




Anna Jansson: Främmande fågel (Prisma 2006)
269 rykande aktuella sidor. Fågelinfluensan har brutit ut på Gotland men till en början är det ingen som höjer på ögonbrynet för några döda fåglars skull. Inte heller när en influensasjuk kvinna avlämnas på sjukhuset är det någon som förknippar det hela med just fågelinfluensa, och när fler personer insjuknat är det för sent. Då har en taxichaufför smittat flera kunder och de drabbade spritts över ön.

Barnen på ett fotbollsläger hålls i karantän då deras kokerska dött, och utanför avspärrningen finns ilskna och skrämda föräldrar. Där inne på lägret sprider sig också paniken. Barn insjuknar och dör, och ingen verkar göra något åt det. Ilskna röster börjar göra sig gällande. Antivirusmediciner finns det inte alls i de mängder som regeringen påstått har köpts in för Sveriges befolkning, och de få doser som finns visar sig snart verkningslösa då viruset muterar.

Giriga personer ser möjligheter att börja bedriva handel med influensamediciner de kommit över billigt på Internet. Oroliga läkare och föräldrar ser skrämda att händelserna är helt bortom myndigheternas kontroll. Kriminalinspektör Maria Wern är en av dem som jagar efter försvunna personer, smittspridare och läkemedelshandlare. Hon är också en av dem som berörs extra mycket då hennes son är en av de sjuka inne på fotbollslägret...

Jansson skildrar trovärdigt den smygande rädsla och otäcka panik som måste dyka upp i en situation som denna. Skildringen av hur myndigheterna har förberett sig alldeles för dåligt inför en situation som denna och inte lyckas lugna befolkningen är tyvärr troligen också inte så långt ifrån verkligheten. Och frågan om det är rätt att låta en person dö för att rädda många kommer förstås upp. Och vem skall egentligen få tillgång till medicin? De rika som kan betala, de mest sjuka, barnen, de äldre och skröpligaste?

Ja, det hela är bitvis riktigt bra, otäckt spännande och sorgligt. Tyvärr blir det något mindre med spänning under slutet och berättelsen om virussmittan och paniken bland befolkningen står tillbaka för en vanlig polisjakt på pengahungriga företagare. Lite synd för här fanns goda möjligheter att få till en liten pärla till spänningsroman med tydlig verklighetsförankring.




Anna Jansson: Pojke försvunnen (Prisma 2007)
Gotland i midsommartid. Andreas är 9 år och saknar jämnåriga kamrater. Istället drömmer han sig bort till gamla spännande dagar i Gotlands historia eller bönar och ber om att få vara med de äldre grabbarna. De vill såklart inte ha med Andreas när de ser filmer eller spelar dataspel, men nu bär Andreas på en sådan hemlighet att tonåringarna Petter och Oskar kommer att bli imponerade av hans information och säkerligen låta honom vara med i gänget. Han har ju faktiskt sett Petters mamma och Oskars pappa göra det. Vilken grej, vilken skräll!

Både mannen och kvinnan ser Andreas när han rusar iväg från platsen. Och Petter och Oskar blir allt annat än imponerade. De blir förbannade och skriker till honom att han ljuger. ”Säg att du ljuger, annars slår jag ihjäl dej din lille skit!”. Senare samma kväll kontaktar Andreas mamma polisen. Andreas har inte kommit hem och trots att grannar, vänner, polis och hemvärn letar verkar han inte komma till rätta.

Många personer i samhället bär på hemligheter och Maria Wärn och hennes poliskollegor finner ingen som pratar bredvid mun. Sakta men säkert växer sig berättelsen stark och otäck. Anna Jansson presenterar ett flertal trovärdiga möjligen inblandade figurer och sanningen visar sig vara hemskare än man kunnat ana. 296 spännande sidor.




Anna Jansson: Inte ens det förflutna (Norstedts 2008)
Jansson fortsätter sin serie om kriminalinspektör Maria Wern och får till en ny spännande bok. En bit in i läsningen känns berättelsen mest som en mix av Robinson Crusoe, Flugornas herre och Agatha Christies Tio små negerpojkar och det är väl inte det sämsta.

Du fattar var det handlar om; några människor är strandsatta på en ö, de skall samsas, måste livnära sig på det naturen har att erbjuda och en galning vill dem illa. Men är det en utomstående som smyger i skogarna eller är det en i sällskapet som inte är den man tror...?

Här är det Maria Wern som tillsammans med en väninna och några andra kvinnor åker på rehabiliteringsläger till Gotska Sandön. Plötsligt sveper en storm in och slår ut kommunikationer och elektricitet. Maten börjar ta slut och snart dör eller försvinner deltagarna en efter en...

Spännande och ovisst ända in på sista 308:e sidan.




Anna Jansson: Först när givaren är död (Norstedts 2009)
Den tionde boken om kriminalinspektör Maria Wern är här och det hela börjar smått makabert med att gamla tanten Frida mitt i natten gräver upp skelettdelar från ett barn. Maken hennes har gått ur tiden men han betedde sig mystiskt på slutet, hade hemligheter för sin hustru och sökte allt som oftast grannfrun Signes sällskap. Frida har misstankar om att liket kan vara makens avkomma från en utomäktenskaplig förbindelse. Hon tänker också följa de kartor som maken efterlämnat i sitt bankfack för att se vart de leder. Många är de i samhället som tror att Frida är förvirrad och paranoid, alternativt dement...

Så en natt brinner Fridas hus ned till grunden och Maria Wern och hennes kollegor måste utreda en förmodad mordbrand. Samtidigt försvinner distriktssköterskan Ingrid spårlöst och hon har kopplingar till både Signe och Frida. Även Fridas granne ligger illa till. Hon blir instängd i en bastu...

Ja, den Gotländska idyllen visar sig vara allt annat än just idyllisk. Ond bråd död lurar runt varje hörn. Bokens början är en regelrätt kriminalhistoria och mycket är ovisst in i det sista men avslutningen tar sig mer uttryck som en skattletning/historielektion. Dessa 318 sidor är hyggligt spännande men både del 8 och 9 i serien är bättre.