Mo Hayder: Tokyo (B. Wahlströms 2005)
(Även utgiven på engelska under titeln The Devil of Nanking. 2005)
Unga kvinnan Grey är brittisk student och fullkomligt besatt av att finna en sällsynt film hon bara hört rykten om. Filmen skall ha varit försvunnen i årtionden om den nu överhuvudtaget existerar. Nu är hon på plats i Tokyo och har fått för sig att Shi Chongming, gästprofessor vid ett Tokyouniversitet, kan hjälpa henne finna filmen. Filmen skall visa blodiga mord och andra hemskheter från 1937 då japanerna av någon anledning invaderade den kinesiska staden Nanking. Shi Chongming är en av överlevarna från den massakern.

Och han påstår sig faktiskt ha filmen. Den kan bli Greys bara hon tar reda på exakt vad gamle rullstolsburne gangstern Fuyuki stoppar i sig för speciell medicin för att hålla sig vid liv.

Men Fuyuki kan man inte närma sig hur som helst. Han är japansk yakuza, en mäktig och misstänksam maffialedare som omges av mängder med otäcka livvakter av vilka Sköterskan, hans personliga assistent och tillika lönnmördare, är den allra värsta.

Grey försöker få grepp om tillvaron som främling i den japanska storstaden. Hon letar jobb och bostad, får hjälp med båda av unge Jason och tar sen anställning som värdinna och sällskapsdam på en nattklubb. Och där försöker hon alltså bekanta sig med en maffiaboss för att kunna byta till sig den krigsfilm hon suktar efter.

Efter två romaner om Jack Caffery byter Mo Hayder spår och skriver berättelsen Tokyo, något helt annorlunda men ändock rätt spännande och framförallt väldigt hemskt, en uppdiktad saga baserad på delvis verkliga händelser från tiden före andra världskriget. Ja, de stycken där läsaren följer Shi Chongming och hans gravida fru i Nanking mitt under rådande krig bjuder på otäcka scener. Fast Fuyukis hälsoelixir är kanske inte det fräschaste heller. Tokyo är 304 sidor spänningsroman med somliga hemskheter och en del fascinerande bitar av japansk kultur som tillsammans förtjänar ett medelbetyg.

Mo Hayder: Pig Island (Bantam Press. 2006)
Journalisten Joe Oakes har gjort sig en karriär på att avslöja lurendrejare, övernaturliga fenomen och liknande och när han stöter på pastor Malachi Dove drar han sig inte för att hänga ut bluffmakaren i en artikel.

Malachi försvinner från scenen ett tag men när han senare dyker upp igen har han förvärvat Pig Island utanför Skottlands kust och där leder han ett mycket tillbakadraget healingsällskap. En videofilm från ön har avslöjat en kort och suddig sekvens med en mystisk figur, något slags svansförsedd varelse. En demon? En djävul?

Ja, rykten om Pig Island har kommit i omlopp. Och inget blir bättre av att döda griskroppar flyter i land på fastlandet och de verkar såklart komma från Grisön. Vad sjutton ägnar sig healingsällskapet åt där egentligen? Varför är sällskapet så slutet, så hemliga? Och vad är den varelsen på filmen? Ett skämt för Joe Oakes att avslöja förstås.

Och att få chansen att tvåla till pastor Malachi igen vill han inte missa. Sanningen om ryktena om djävulsdyrkan, mörka sekter, offer och satansriter måste komma fram! Joe Oakes ger sig iväg till ön för ett studiebesök, ett så öppet och ärligt reportage det kan bli…

Snart är Pig Island platsen för ett massmord och Joe Oakes söker en försvunnen pastor Dove och ett svansförsett monster…

Wow. På pluskontot; Mo Hayder byter stil på nytt och skapar en annorlunda miljö och stämning jämfört med föregående titlar. Detta är inte likt nåt annat. Och visst börjar det bra och lite läskigt spännande. På Pig Island finns uppenbarligen något mystiskt, något udda och farligt, frågan är bara vad. Och Pastor Dove är uppenbarligen en knäppis men exakt hur galen?

Men så plötsligt blir sagan något helt annat, något mindre spännande, möjligen dock lika mystiskt annorlunda, men ändå något på gränsen till komplett pannkaka. Mo Hayders saga glider över från grisar, satanism och sekttillvaro till (spoiler!) något slags kriminalhistoria kombinerat med body-horror och om plågan av att leva med en missbildning. Och om ensamhet. Om kärlek. Ja, det går kanske inte att sätta den här boken i ett solklart fack, detta är lite allt möjligt faktiskt men tyvärr inte så spännande som jag hoppats på, inte så skrämmande eller otäckt heller. Desto mer annorlunda och mysko, lite konstigt, trist bitvis och en rätt stor både överraskning och besvikelse. Och slutet? Uselt eller perfekt? Annorlunda väl, lite oväntat hur som helst. Och det är kanske bra, men ändå, detta är nog den Mo Hayder-bok som jag lättast kan rekommendera dig att hoppa över om du ska skippa en. 352 sidor som tyvärr får en betygstvåa, möjligen en bra dag en svag trea.

Mo Hayder: Hanging Hill (Bantam Press. 2011)
Hanging Hill är en saga om två systrar som sedan unga år helt brutit med varandra. De har inte haft kontakt på decennier och om det är avsky eller avund som håller dem isär är oklart.

Zoë är tuff polis med hemligheter, en ensamvarg som ändå har något slags privat relation med kollegan Ben. Nu måste de lösa mordet på 16-åriga Lorne Wood, en våldtagen ung kvinna som kvävts till döds. Zoë har helt andra teorier kring och misstänkta till dådet än kollegorna så hon kör sitt eget race, vidtar en egen utredning typ. Snart har hon siktet inställt på den skumme David Goldrab.

Sally är efter att ha blivit dumpad av maken numera ensamstående mamma till tonårstjejen Millie. Sally kämpar på för att dra ihop till brödfödan och måste utöka arbetstimmarna som städerska. Gissa vart hon tvingas jobba då, jo hemma hos David Goldrab! När Millie sen kommer och berättar att hon lånat skolresepengar av en mycket läskig figur som nu kräver dem tillbaka till ockerränta, ja då blir det otäckt…

Sally och Millie måste få fatt på stålar och det bums. Zoë måste hitta en mördare. Kanske finns denne nånstans runt systern och systerdottern? Ja, systrarnas respektive situationer vävs samman och något hundratal sidor från slutet träffas de för första gången på mycket länge och måste börja samarbeta. Alla sitter de ganska rejält i skiten för Mo Hayder fläskar på med en ganska mörk och dyster historia med utsatta kvinnor och en samling rätt otäcka män, och ett par schyssta och vänliga män också för den delen.

Hanging Hill är en solid spänningsroman med ett lite överraskande slut, allt på 429 sidor. Läser man författarens fristående romaner Tokyo-Pig Island-Hanging Hill bjuds läsaren på i sanning tre väldigt olika upplevelser vad gäller teman, stilar, miljöer, genrer. Och det är ju egentligen minst sagt rätt imponerande, Man kan verkligen inte säga; har du läst en bok så har du läst dem alla.

Mo Hayder: Bonehead (Hodder & Stoughton. 2024)
Legenden om Bonehead är en vandringssägen som påstås ha sitt ursprung i en verklig händelse. Bonehead var en prostituerad kvinna som dog och nu spökar hon i stadens park. Kanske är det hon som ligger bakom flera fall av försvunna hundar och den bussolycka som så tragiskt skadat och dödat många… Flera personer tycker sig ha sett Bonehead som en avmagrad suddig skepnad i vit klänning. Kanske. Men sånt kan man inte prata om. Bonehead är en påhittad saga och även om den skulle vara sann kan kvinnan såklart inte leva idag. Och spöken tror man väl inte på? Inte utan att bli stämplad som tokig.

Maryam drömmer om ett barn till men hennes försök med maken är alla misslyckade. Till slut tvingas hon be en bekant spåman om hjälp. Han utför sina ritualer och ber Maryam smörja med oljor och annat men varnar och säger att gudarna kommer att kräva ett pris… Och snart dör hennes föräldrar, maken förlorar jobb, hustaket visar sig vara trasigt och den där bussolyckan inträffar där hennes son överlever med blotta förskräckelsen. Men Maryam får sitt andra barn, en dotter, men först när sonen Arran är i de sena tonåren…

Till trakten återvänder Alex, vän med Arran, och också en överlevare från den där olyckan några år tidigare. Nu är hon polis och börjar utreda fallen med de saknade hundarna. Fast saknade hundar är ingen prioriterad sak för myndigheten och att snacka om Bonehead är inte heller populärt. Alex tvingas leta efter hundar och spöken och sanningen bäst hon kan själv eller med hjälp av Arran.

Det hela är mycket mystiskt. Grannar och andra bekanta beter sig konstigt även om olyckan ligger år tillbaka i tiden. Flera bär på hemligheter och ingen vill snacka eller kännas vid att ha sett den där Bonehead. Det är otäckt att vara i parken och snacket går om att där nånstans skall finnas stora vita pelare och till och med en bunker någonstans… Alex måste leta.

Och efter 357 sidor som känts som det dubbla är det slut. Och då kom det äntligen, till slut nån liten skruvad twist och lite spänning men också ett rätt abrupt stopp på berättelsen.

Jaha, vad var det här kan jag undra. Inte mycket till spökhistoria. Inte mycket till spänningsroman. Mest folk som kastar skrämda blickar mot parken/skogen och undrar om anden efter Bonehead kidnappat en hund eller två… Eller skrämt busschauffören till att köra ned i sjön. Alex kommer fram till att somligt kan ha att göra med mammans välgörenhetsarbete, men på vilket sett det är relevant är oklart. Och som läsare bryr jag mig inte, jag vill faktiskt bara att boken skall ta slut.

Bonehead ges ut postumt, tre är efter författarens död. Om detta verkligen är hennes senast skrivna alster, något från den tidiga produktionen som blivit liggande eller rentav en text som fått hjälp av andra för att bli färdig skall jag låta vara osagt, men märkvärdigt bra var det inte. Detta får min allra svagaste betygstrea och det är bara att konstatera att Hayders två första böcker om Jack Caffery var hennes mästerverk och sen gick det tyvärr mest utför, med enstaka små glimtar av något lite bättre då och då.