Monika Häägg: Solbarnet (Monkaland Bokförlag 2009)
Föräldralösa flickan Fry har det inte för lätt på Nygården där hon bor. Ofta får hon utstå spott och spe från Mirna som tvingar henne att utföra en massa tunga, slitsamma uppgifter. Som tur är har Fry ändå grannflickan Frida att ty sig till som bästa kompis och dessutom gott sällskap av hunden Aldo och duvan Yrl, en duva som Fry av någon förunderlig anledning faktiskt kan prata med!

Olyckligtvis är det hemska saker i görningen i trakten och det ser tyvärr ut som att mycket otäckt kommer att drabba just Fry. Hela regionen förbereder sig inför Våroffret då Solens och Månens gudar skall hedras och befolkningen önska sig hälsa och välstånd, god lycka med skördarna osv.

En kväll blir Fry anklagad för att ha stulit offergåvorna som gudarna skulle ha och det blir såklart ett ramaskri utan dess like. Stjäla från gudarna! Dra olycka över folket! Aj, aj, aj, sådant måste bestraffas och det hårt. Stackars Fry döms att bli det första människooffret på mycket lång tid. Någon illvillig människa har lyckats lägga hela skulden på Fry för hon är ju naturligtvis helt oskyldig.

Hervor lovar att hjälpa henne rymma ur sin fångenskap innan Våroffret, men han dyker aldrig upp. När nöden är som störst visar det sig att lilla Fry redan är utvald av gudarna och besitter övernaturliga krafter. Fry är Solgudinnans heliga Solbarn…

Många är dock de som törstar efter makt för egen del och försöker manipulera gudarna, onda figurer som inte drar sig för mord.

Ungdomsromanen Solbarnet hade jag låga förväntningar på, men blev glatt överraskad. Det hela är lättläst och andas klar fantasykänsla i och med att allt utspelas i bronsålderstid. Även om här aldrig viftas med några svärd och farliga monster lyser med sin frånvaro, spelar gudar och magi en stor roll i storyn och spänning finns här så det räcker och blir över. Vem som är vän och vem som är fiende är inte helt enkelt att veta, varken för läsaren eller för Fry. Det intrigeras och luras till höger och vänster.

Gillar du det här finns det fler delar att läsa… 200 sidor.




Monika Häägg: Månguden (Monkaland Bokförlag 2009)
Föräldralösa Fry har varit i Solgudens tjänst i ett drygt år och livet har varit gott. Nu närmar sig Midsommaroffret och Sommarmötet och onda krafter vaknar åter till liv.

Månguden visar sig plötsligt i egen imponerande skepnad för utvalda personer och slagna av gudens storhet lovar de omedelbart att göra som han vill. Olyckligtvis innebär det att de genast lämnar hemmatrakterna och blir slavar hos den onde Snyr. Månguden var förstås bara en man i förklädnad.

Kung Ingemund avsätts och förvisas och hans intrigerande dotter Liv tar makten som ny drottning (efter att ha dödat sin mor i första boken).

Hird, Solgudinnans främste tjänare, kidnappas och Fry skall än en gång dömas till döden. Fry tvingas fly från Kungsgården...

Ja, det är mycket på gång på de 231 sidorna och det är rätt lättläst hela vägen, en lättsmält men ganska underhållande historia från bronsålderstid som utspelas i trakter som idag benämns som Halland och Skåne.




Monika Häägg: Isvintern (Monkaland Bokförlag 2010)
De svenska äventyren i bronsålderstid och -miljö fortsätter och återigen är det flickan Fry som står i centrum. Allt har nu länge varit frid och fröjd i trakten där hon bor men naturligtvis kommer det snart att hända hemskheter.

Fry fastnar i en snöstorm och blir angripen av vargar. Lyckligtvis dyker främlingen Tore upp och räddar henne från att frysa ihjäl. Store, starke Tore välkomnas med öppna armar på Kungsgården och hyllas som hjälte. Hans ställning i trakten stärks då han gillas av både kungen och Solgudinnans tjänare Hird. Ja, det är väl bara Ulv, Mångudens tjänare, som verkligen inte litar på Tore. Men vem lyssnar väl på Ulv som själv ställt till med så mycket dumt tidigare?

Hervor, Ulvs son, kungens styvson, vill inget hellre än vara tillsammans med Fry. Fry å sin sida gillar Hervor, men aldrig verkar det liksom bli så att de kan vara tillsammans. Loo dyker upp och vill gärna ha Hervor…

Och så dyker det upp onda män med vapen och någon dör, andra tas tillfånga. Vilken tur att Fry redan har gett sig iväg. Tyvärr är hon jagad…

Här bjuds på lite mer vapenskrammel än i tidigare delar men i stort mest 200 sidor berättelse i samma stil och anda som del 1 och 2. Helt okej läsning och det måste komma mera framöver. Detta slutar med en liten cliffhanger…




Monika Häägg: Kungsgården (Monkaland 2011)
Solbarnet Fry håller sig gömd i skogarna vid Virse men det är det bara några få som känner till. Somliga i bygden tror att hon övergivit dem, Solbarnet har inte setts till på länge.

Och det av en mycket god anledning. De onda männen Aldur och Tore håller trakten i schack och söker med ljus och lykta efter Fry för Kungens räkning. När Fry hittas kommer hon att tvingas iväg för att leva resten av sitt liv på annan ort, nära Kungen. Fry är ju ändå utvald av Solgudinnan!

Allt unga Fry önskar är dock att leva med de sina i fred i den miljö hon känner till men den tillvaron verkar långt borta. Aldur dödar traktens invånare på löpande band. Någon måste väl av rädsla för att förlora någon kär eller det egna livet kunna berätta vart Fry tagit vägen?

Berättelsen är lättläst och ganska spännande. Det hela känns lite som en del av Astrid Lindgrens klassiska Bröderna Lejonhjärta, den delen som utspelar sig i Törnrosdalen. Platsen för alla händelser har typ onda soldater slagit en järnring runt. Onda män letar ständigt efter huvudpersonen. Byborna hotas, alla lever i skräck. Skall någon skvallra? Skall soldaterna lyckas i sitt sökande? Vem är en verklig vän, vem är en fiende? Kommer det någonsin att bli fred och frid i området?

Att jämföras med Bröderna Lejonhjärta är såklart riktigt stort, även om det egentligen bara är en liten del av den sagan som liknar hela den här berättelsen, alla 203 sidorna. Hur som helst är detta den fjärde och sista boken i Hääggs bronsåldersserie och den skall också ha ett godkänt betyg!