Jan Guillou: Hamlon (Norstedts 1995)
Knappt hinner den synnerligen framgångsrika serien om Carl Gustaf Gilbert Hamilton ta slut innan Guillou är där igen och har mer att berätta om sin fiktive figur. Det här är en liten pocketbok på 80 sidor och på de 60 första bjuder författaren på en skiss till en möjlig fortsättning. Han återberättar slutet på senaste boken (En medborgare höjd över varje misstanke) och fyller på med nyheter från Kalifornien.

Charles Hamlon har startat Santa Teresias Rehabiliteringscenter för mexikansk-amerikansk ungdom, fått extra mycket uppmärksamhet av tre systrar (inte direkt obehagligt) och extra mycket uppmärksamhet av Special Agent Macduff (synnerligen oönskat). Kvinnorna beundrar Carl för hans gentlemannastil och vältränade kropp, men kan inte låta bli att fundera kring hans sexuella läggning. Hamlon måste vara bög. Macduff å sin sida jobbar för FBI och misstänker Hamlon för en serie mycket otäcka mord.

Ja, det är lättläst och spännande. Här finns utöver själva Hamlon-berättelsen också några svartvita illustrationer, ett faktaregister kring Hamiltonböckerna och –filmerna och så ett efterord från Guillou som förklarar varför detta är sista bekantskapen med Coq Rouge.

Jan Guillou: Madame Terror (Piratförlaget 2006)
“Jesús, den mannen kan aldrig dö.” Nej, det kan faktiskt vara sant. Han är tillbaka, Carl Hamilton. Efter 11 års tystnad och lugn stillsam tillvaro som Charles Hamlon i San Diego, Kalifornien drar han på sig uniformen igen. Och så kliver han ut i rampljuset framför världens TV-kameror. Fast då är bokens 418 sidor nästan slut och Carl har länge hållit sin verkliga identitet hemlig för de flesta inblandade.

Det hela börjar med att palestiniernas främste soldat, Mouna al Husseini värvar folk till ett hemligt uppdrag. Det är tänkt att palestinier och ryssar tillsammans ombord på världens mest storslagna ubåt skall bomba sönder Israels hela flotta i ett enda enormt anfall. Snart visar det sig att ryssarna och palestinierna inte kan hålla sams. Mouna har ett stort problem. Allas medverkan och samarbete är av största vikt, men vem kan styra upp besättningen på denna ubåt och leda anfallet? Ja, vem kan både ubåtar och politiskt rävspel? Vem har både rysk och palestinsk hedersmedalj? Bäst vore förstås om Mouna kunde få hjälp av sin gamle vän Hamilton. Så hon letar upp honom och han är inte sen att ställa upp, det var ju ändå inte mycket till liv han levde.

Snart är besättningen komplett. Carl har lagt upp taktiken, värvat nya befäl till ubåten, fixat läkare, kockar och till och med en journalist för att dokumentera deras anfall. Det är bara att gå ombord, dyka ned under ytan, färdas till Israel och avlossa bomberna...

Efter en trevande inledning, mycket snack, lite spänning och utan Hamilton (som dyker upp först efter drygt 100 sidor) tar det sig när alla väl är i vattnet. Då blir det plötsligt rejält spännande och stora internationella kriser hotar. Världspolisen George Bush måste förstås till varje pris bomba sönder terroristerna, alternativt fånga dem och lägga händerna på den topphemliga ryska ubåten.

Detta är en härlig comeback av Hamilton och inte minst en synnerligen trovärdig story med ryssar, palestinier och amerikaner. Och kan verkligen dagens ubåtar göra allt det här, tänker jag både upprörd och imponerad, innan Guillou i efterordet erkänner att han tagit sig vissa friheter i beskrivningen av Ubåt U-1 Jerusalem.

Jan Guillou: Men inte om det gäller din dotter (Piratförlaget 2008)
Carl Hamilton sitter i Sankt Petersburg och har det inte för roligt. Han gömmer sig för ilskna amerikaner som vill se honom fängslad eller ännu hellre dödad efter händelsen med ubåt U-1 Jerusalem (se boken Madame Terror) och att leva livet hemma i Sverige är just nu heller inget alternativ. Där väntar livstids fängelse. Nu har dessutom ryska ledare en önskan om att Hamilton skall göra rätt för sig om han tänker fortsätta leva som ryss och ber honom utföra hemskheter. Men se Hamilton har bestämt sig för att den tiden är förbi. Aldrig mer skall han lyfta vapen för att döda någon. Nej, Hamilton planerar för en resning i sin livstidsdom, han skall återvända hem till Sverige och bli frikänd. Hamilton bjuder journalisten Erik Ponti till Sankt Petersburg för att ge honom det stora scoopet men det hela utvecklar sig inte riktigt som tänkt.

Säkerhetspolisen Ewa Tanguy är god vän med både Ponti och Hamilton. Efter ett hemma-hos-reportage hos familjen Tanguy slår kidnappare till och lilla dottern Nathalie förs bort. Snart anländer filmer där dottern visar sig vara fången hos någon mäktig figur i något arabland. Ewas behagliga familjeliv är plötsligt som bortblåst och Carl Hamilton känner sig tvungen att revidera sitt löfte till sig själv. För en god väns dotter är han villig att ge sig ut i fält och in i stridens hetta igen. Tillsammans med Pierre Tanguy, före detta överste i Främlingslegionen, och sin gamla vän Mouna skall terroristerna elimineras...

408 sidor Hamiltonbok som börjar lätt trevande för att inte säga segt. Guillou berättar som vanligt alla detaljer om svensk säkerhetspolis, media, åklagare, intriger och förvecklingar dem emellan. Sakta men säkert byggs storyn upp mot kidnappningen och det är väl där nånstans efter ca 180 sidor det hela börjar ta sig. Då påbörjar Hamilton och hans vänner sökandet efter lilla Nathalie och sedan väcks den gamla mördarmaskinen till liv... Och avslutningen är stark och riktigt bra. Och än en gång kan man förundras över hur Guillou får ihop alla sina trådar från Hamiltons händelserika liv med nutidshändelser på ett fullt trovärdigt sätt. En lite trist förstahalva och en stark avslutning gör förstås ett medelbetyg som helhet. Och är detta månne den allra sista Hamiltonromanen?

Jan Guillou: Den som dödade helvetets änglar (Piratförlaget 2022)
Det tar ett tag innan jag fattar att boken verkligen har börjat. Först tror jag det är Guillou som vill skriva av sig lite, berätta om hur det kommit sig att han väckt liv i Carl Hamilton igen och fortsatt skriva på den svenske superagentens livsberättelse. Men så märker jag att den pratiga och spretiga inledningen om precis allt mellan himmel och jord, om covidpandemi, om ryggont, om kvinnliga svenska deckarförfattare, om MC-gäng, politiker, vänner och fiender och livet i stort liksom aldrig tar slut.

Allt flyter på och ihop utan några kapitelindelningar och mest är det författaren själv som liksom svingar vilt och kommenterar allt och alla i sin omgivning. Eller nåja, det är ju förstås inte Guillou själv som ogillar svenska kvinnliga deckarförfattare eller t. ex. folk som inte förstår sig på fina viner eller tycker som han själv, nej det är ju hans författar-alter ego, journalisten Erik Ponti som säger sitt hjärtas mening och dagens sanning. Men på något konstigt sätt har ju denne faktiskt haft en nästintill identisk karriär med Guillou så nog är det väl kanske ändå författarens egna tankar som kommer fram här, eller? Guillou blandar fakta och fiktion så att ingen skall kunna veta hela sanningen...

Ja, att beskriva de här 320 sidorna som en ny bok om Carl Hamilton är faktiskt, om inte falsk marknadsföring, så i alla fall som bäst bara halva sanningen. Från början till slut är det faktiskt Ponti som öser galla över mycket i sin samtid och pratar av sig om hur tillvaron tett sig under ett världsomspännande virusutbrott som starkt begränsat hans liv och umgänge.

Det är som sagt en liten känga här och där riktat mot författarkollegor i branschen, kritik mot diverse politiker, media, och som sagt folk som inte förstått Erik Pontis storhet. Ponti ägnar sig åt att dricka finfina viner, njuta av den allra dyraste maten, jaga, plocka svamp och sitt författarskap.

Men han har på ålderns höst fått förfärligt ont i ryggen och linkar mest fram med käpp. Något slags ryggoperation är nog ett måste...

Ponti följer med i media och läser om det tilltagande gängvåldet. Han kommer åt polisdokument rörande en smått otrolig attack mot Hells Angels i Stockholm och börjar fundera på vad som verkligen skett. Det är så oförklarligt och mystiskt, men förstås också skickligt utfört, att han undrar om det inte är hans gamle vän Carl Hamilton som är den som dödat helvetets änglar. Men åren har ju gått och mannen är väl pensionär numera... Varför skulle Carl ge sig på HA?

Men det är ju Carl som varit framme och hela den episoden tillägnas typ två sidor av boken, inte mycket mer än så. Sen minns Ponti också en gammal plågsam kamelritt och en hemlig räddningsoperation i arabland där en liten svensk flicka måste fritas från sina kidnappare. Även det blir ett raskt in-och-ut-uppdrag med kirurgisk precision som får några sidor.

I mer modern tid och mot slutet av boken linkar våra så kallade huvudpersoner, pensionärerna Ponti och Hamilton, runt och försöker få reda på varför Hamiltons granne klagar över oljud.

Okej då, Hamilton är ju faktiskt här, då och då, på en del sidor. Rätt skall vara rätt, men jag vill ändå inte klassa detta som en ny bok om Carl Hamilton, det här är mest gamle Erik Ponti som på ålderns höst kämpar mot samhällets nymodigheter och sin egen gaggighet och minns gamla goda tider.

Det positiva med sagan är att man lite nyfiket läser vidare för att få veta vad Erik Ponti (Guillou?) skall kommentera för något härnäst, vad han stör sig på eller vem som skall få sig en känga. Men att häckla kända författarkollegor för att de ibland avviker från huvudberättelsen och skapar långa ovidkommande textmassor i sina romaner och sedan själv åstadkomma den här ”romanen” som från början till slut bara består av dylika utvikningar, är ju ett oskick. Och vari ligger storheten i att vara så macho att man inte alls tycker sig behöva värktabletter efter en allvarlig operation? Eller prioriterar alkohol till maten före medicinintag?

Nej, detta blev en enorm besvikelse, något jag nästan gärna slutat läsa (om det inte varit för nyfikenheten på de där personliga kommentarerna om högt och lågt i hans liv). Detta känns inte som en roman alls, allra minst en Carl Hamilton-berättelse, utan mer som ett sammelsurium av lösryckta tankar, mer som Erik Pontis memoarer eller en titt i hans dagbok. Det här blev mest blaha eller ett jaså, lite småelakt och överlägset skildrat. Ponti har på äldre dar blivit sur och bitter, irriterad på mycket men har resurser nog att ständigt kunna sätta guldkant på den egna tillvaron. Och det är förstås helt fel av mig att placera boken i min Deckare & Thriller-genre men var sjutton hör den hemma?