Jan Guillou: Tjuvarnas marknad (Piratförlaget 2004)
Polisman Terje Lundsten har varit på städmöte. På mötet har poliserna enats om att städa undan, dvs lägga ned, de utredningar de inte anser sig ha tid, lust eller resurser att lösa. Så Terje har nu en mycket blygsam arbetsbörda kvar.

Innan han hinner ta itu med de kvarvarande fallen blir han beordrad att delta i en specialgrupp som skall utreda miljonstölder i rikemanshem. På annat håll i staden sitter Ewa Johnsén och blir lätt nyfiken på sitt sällskap Pierre Tanguy som just presenterat sig som tjuv. Ewa är polis och den som skall leda den nyinrättade specialgruppen. Som chef för Terje och några andra handplockade poliser börjar hon planera för utredningarna av de många miljonstölder som drabbat stenrika affärsmän i Stockholm. Det visar sig snart att de stenrika familjerna blivit av med fina viner, smycken, tavlor och fordon för hundratals miljoner. Men inte på någon brottsplats finns minsta ledtråd till den skyldige. Ingenstans finns uppbrutna dörrar, fönster eller lås. Överallt har tjuvarna verkat ha larmkoderna och känd access till hushållen.

Försäkringsbedrägerier? Nej. Anställda städerskor, betjänter, trädgårdsskötare kan också snart avskrivas som misstänkta. Allt pekar på att det är mångmiljonärernas egna bortskämda barn som stjäl från varandra. Men hur kan man få fast dem om de är skyldiga? Föräldrarna vill inte se sina barn i finkan och det finns sådana fantasisummor pengar i omlopp att flotta advokater kan få dem fria i vilket fall som helst.

Ja, vad skall man säga om det här? Det är visserligen lättläst men bara måttligt spännande och intressant. Vi vet ju alla att de med mycket pengar oftast kommer undan med vad som helst. Och här verkar mångmiljonären Henric Grundell kunna få allt han önskar och behandla omgivningen som skit. Jag blir inte klok på om Guillou beundrar eller avskyr denna ”Stockholmska verklighet” (?) han skildrar. Det finns partier där han frossar i de rikas förmåner, skattetrick och habegär och verkar vara lätt avundsjuk. På andra håll kommer en skopa kritik över det samhällssystem som verkar tillåta dessa ekonomiska brott. Myndigheterna står maktlösa eller ser mellan fingrarna. Jag antar att Guliiou är både och, både för och emot, beundrande och fördömande.

Vad tycker du? Läs själv, men detta kunde varit mycket bättre. Det är ok, men inte mycket mer, snarare en liten besvikelse. Förhören av rikemansbarnen gör mig mest förbannad då de snorrika skitungarna tror att de äger hela världen och står över lagen, för visst är de skyldiga, tro inget annat. 389 sidor.




Jan Guillou: Fienden inom oss (Piratförlaget 2007)
Det råder ingen tvekan om att Guillou är en kunnig, påläst, insatt man. Han verkar ha järnkoll på lagstiftning, förhörsteknik, media etc. och visst lyser det igenom att han själv inte är speciellt förtjust i den färska lagstiftning vi har som skall skydda demokratin och medborgare mot terrorism. Men när han skriver om detta i romanform blir det automatiskt en bra bok? Hm. Nja, mer tankeväckande och på ett sätt kanske en viktig bok men inte nödvändigtvis så där spännande som man hade önskat. Det är intressant och så fullt trovärdigt att det hela känns lite obehagligt på något sätt. Att ens tänka tanken att detta kan vara dagens verklighet, här i Sverige. Nu är detta förvisso en påhittad roman, men den baseras på tyvärr alltför verkliga och aktuella händelser som hösten -07 utspelas i grannlandet Danmark.

Här handlar det dock om den svenska säkerhetspolisen som nattetid slår till mot ett antal familjer av utländsk härkomst i en Stockholmsförort. Man griper en massa människor och låser in dem utan att på något sätt förklara varför. Misstanke om terrorbrott föreligger och någon annan förklaring än så behövs inte. Härnäst meddelar media att ”al-Qaida i Sverige” har oskadliggjorts och att landet räddats undan den hemskaste katastrofen någonsin. Nio personer häktas och stämplas som terrorister och sen läggs locket på. Resten av utredningen är hemlig och ingen verkar ha fullt grepp om vad som sker.

Polisintendent Eva Tanguy är förhörsexpert på Ekobrottsmyndigheten. Nu får hon överraskande ett nytt jobb i hög befattning hos Säpo. Hon skall leda förhören med de hemska terroristerna. Snart visar det sig att somliga poliser själva gjort sig skyldiga till brott i sin iver att sätta dit terroristerna. Hot, övergrepp, bristande bevis, redigerade förhörsprotokoll och bandupptagningar är bara toppen av isberget. Bevisen är svaga för att inte säga obefintliga. Många av de häktade borde inte alls ha häktats, andra personer verkar ha saker att dölja, men är de för den skull självklara terrorister? Ja, berättelsen tuffar på.

Alltför snart märker Eva att den egna myndigheten alltså inte är felfri på något sätt. Samtidigt jobbar hennes gamla vän Erik Ponti, journalist hos Dagens Eko, på att finna sanningen om de häktade terroristerna och de anklagelser som framlagts mot dem. Det blir utredningar, förhör, tidningsskriverier och reportage i radio och självklart så har den svenska säkerhetspolisen varit så där lagom framgångsrik. Man har fångat några fula fiskar, fångat några helt oskyldiga och samtidigt missat några man borde ha tagit. 366 sidor som får en svag trea i betyg.