Joy Fielding: Låtsasleken (Albert Bonniers Förlag 2000)
(The First Time. 2000)

15 år har Mattie och Jake varit gifta. Utåt sett verkar allting bara bra, men den intensiva kärlek som en gång fanns är inte längre kvar. Paret tvingades mer eller mindre till äktenskap av den oplanerade graviditet som gav dem dottern Kim. Idag är Jake firad advokat och har mängder av beundrare. Mattie å sin sida har fått nog. Makens alla otrohetsaffärer är hon inte alls omedveten om, och nu har tiden kommit för att konfrontera honom. Jake funderar på sitt håll på att lämna det kärlekslösa äktenskapet och gå till älskarinnan för gott. Mitt uppe i en mycket viktig rättegång händer dock saker som på ett sätt får Jakes otrohet att vara snudd på betydelselös. Det finns än viktigare saker för Mattie att bry sig om...

Ja nu har jag väl egentligen inte sagt ett enda dugg om vad som blir bokens fokus framöver, men det verkar som om Fielding bara kan skriva böcker om otrohet och andra kriser i relationer. Det här är faktiskt så lättläst och lagom intressant att betyget tre inte är långt borta. Men så blir det som så många gånger förr i hennes böcker; den starka kvinnan som glimtar till ibland kan bara inte leva utan en karl, och den otrogne hunden till man som vänstrat så länge och bestämt sig för att skiljas kommer på att gräset inte nödvändigtvis är grönare på andra sidan och ångrar sig så mycket, så mycket. Bah! Patetiskt. Snudd på i alla fall. Det här fick gärna vara lite mer överraskande och oförutsett. 363 sidor.




Joy Fielding: När skymningen faller. (Bonnierförlagen 2002)
(Grand Avenue. 2001)

Chris, Barbara, Susan och Vicki är unga kvinnor runt 30-strecket som en dag möts i lekparken dit de gått med sina små döttrar. Det är början på en djup vänskap som skall vara i 20 år.

Så har det gått ca 20 år och en av kvinnorna sitter och berättar historien om vännerna och vad som skett i deras liv de här åren. Vi får veta att det nu har visat sig att en av kvinnorna inte alls var en riktig vän och att två andra är döda, en av dem mördad. Jaha, tänker du, nu har jag berättat hela storyn, men bered dig på överraskningar. Ingen kan väl som Fielding få in så många händelser på 440 sidor.

Naturligtvis lever kvinnorna i början rena drömlivet. Stolta nyblivna föräldrar är de, gifta med drömprinsarna. Deras män är vackra, snälla, framgångsrika, bra i sängen. Och skulle de inte vara rika är de fräcka, sexiga, eftertraktade ändå. Tjejerna också självklart drivna, snälla, snygga, utan några stora problem. Men säg den glädje som varar när åren går...

Här har du en lättläst, medryckande mix av karriärsugna människor, svek, fantastiska orgasmer, fejkade orgasmer, otrohet, bisexualitet, hustrumisshandel, skilsmässor, rädsla, uppgivenhet, lycka, vardagsslentrian, flykt, pengabrist, framgång, uppkäftiga barn och ungar som är rena änglarna, förföljelser, arbetslöshet, sexuella trakasserier, glädje och sorg. Och mer ändå. Det negativa är väl som vanligt med Fieldings böcker att det mesta känns ganska bekant sedan tidigare, det är ju vardagsrelationerna hon skriver om, men ändå, det här är gripande och fängslande på sitt sätt. Precis som en TV-såpa du bara måste följa. 438 sidor.




Joy Fielding: Försvunnen (Albert Bonniers Förlag 2005)
(Lost. 2003)

Cindy Carvers man lämnade henne för en yngre kvinna för många år sedan. Inget blev bättre när äldsta dottern Julie då valde att flytta till pappan. Nu har Cindy dock båda barnen hos sig, tonåringen Heather och 21-åringen Julie, en underskön ung kvinna med siktet inställt på en Hollywoodkarriär. Hämtat sig riktigt från separationen har dock Cindy ännu inte gjort.

Så en septemberdag skall Julie på en audition, hon skall provspela för kändisregissören Kinsolvings nya film. Hon kommer dit, men försvinner sedan spårlöst. Cindy blir naturligtvis orolig.

Men Julie har försvunnit förr, flickan är egensinnig, håller sig kanske undan frivilligt för att reta mannan. Men när timmarna blir dagar, dagarna en vecka är Cindys värsta mardröm verklighet. Hon söker efter dottern överallt, polisen letar, tidningarna skriver om flickan. En vecka blir två, en ung tjej till försvinner…

Cindys värld ställs minst sagt på ända och efter 364 sidor är berättelsen slut. Huruvida Julie kommer till rätta eller ej får du upptäcka själv för det här är en helt okej saga, men ärligt talat, vilken antiklimax, vilken hemsk avslutning. Upplösningen, slutklämmen var bland det värsta jag läst. Herregud, vilka otäcka människor det finns!