Alice Feeney: Jag ljuger ibland (Printz Publishing 2018)
(Sometimes I Lie. 2017)

Bokens 314 sidor hoppar raskt mellan lättlästa stycken med de övergripande rubrikerna Nu, Då och Innan. Precis mot slutet får man också ett par kapitel Efter och ett avslutande Senare avrundar hela berättelsen.

Det börjar med ett Nu och här finner vi stackars Amber som ligger i koma på sjukhuset men samtidigt vid fullt medvetande. Javisst, har du hört något så hemskt? Hon är helt vaken men kan inte röra sig alls, hennes ögon är slutna men hon hör och känner allt som vanligt...

Hon har varit med om något slags olycka men minns inte alls vad som hänt. Sakta men säkert försöker hon pyssla ihop saker och ting genom att lyssna på sjukrummets besökare och ta del av sina långsamt återkommande minnesbilder.

I berättelsen som löper över flera stycken benämnda Då tar vi del av Ambers liv strax före jul och de händelser som bara några veckor senare leder till den här olyckan. Här får vi veta att Amber jobbar med radio och att hennes anställning högst troligt strax kommer att upphöra. Kanalens stora stjärna Madeline gillar inte Amber, så utgången känns rätt given. Amber beslutar sig för att ge igen...

Under rubriken Innan vrids berättelsen tillbaka till tidigt 90-tal där tioårigarna Claire och Taylor blir allra bästa kompisar.

Tillbaka i nutid kommer läsaren fram till att Amber misstänker att hennes make har en affär med hennes syster, att Amber själv kanske varit otrogen, att maken Paul är misstänkt för att ha orsakat hustruns olycka och att någon okänd man gästar sjukrummet, begår övergrepp och önskar livet ur komapatienten.

Men nu heter alltså boken Jag ljuger ibland och är det något vår huvudperson redan flaggat för så är det just det, hon ljuger. Så allt är kanske inte vad det verkar. Somligt av det som berättas kan vara sanning och äkta minnen men där annat faktiskt är mardrömmar, fantasier, ja kort och gott rena lögner.

Länge tycker jag faktiskt att detta inte är så värst bra. Storyn lät förvisso mystisk och lockande, men när man nu samtidigt inte riktigt kan lita på det man läser är ju somligt av det mystiska liksom redan förstört, avslöjat. Man är ju typ redan införstådd med att saker och ting skall skruvas till, att där skall komma en ”överraskning”...

Men det kan jag säga att bokens avslutning belönar läsaren för dennes tålamod. Trots vetskapen om att somligt är lögner, att saker skall förändras, chocka, överraska kan väl ingen ha sett den här avslutningen komma. Eller?

Där hade gärna fått finnas mer dramatik, mer regelrätt spänning på de första 250 sidorna men nog funkar den här Jag ljuger ibland-tvisten riktigt bra! Ett solitt medelbetyg för helheten, men hur allt knyts ihop och avslutas skall i mitt tycke inte ha något mindre än allra högsta betyg.