Harlan Coben: Döda skvallrar inte (Richters 1991)
(Play Dead. 1990)

Lyckan är fullkomlig när fotomodellen Laura Ayars är på smekmånad i Australien med sin man, basketstjärnan David Baskin. Tragedin är ett faktum när David drunknar under en simtur.

Väl hemma i Boston märker Laura att bostaden haft påhälsning av någon. Huset är genomsökt, men ingen verkar ha brutit sig in. En rejäl summa pengar verkar också ha försvunnit spårlöst från Davids ena bankkonto. Laura söker sanningen om makens död och snart märker hon att familj och vänner beter sig egendomligt.

Stan Baskin, den bror David avskytt och inte sett eller talat med på flera år, dyker lägligt upp och försöker sno åt sig en del av brorsans pengar. TC, Davids bäste vän, gör sitt bästa för att trösta Laura men han verkar veta mer om Davids död än han vill berätta.

Samtidigt som basketvärlden sörjer sin världsstjärna, dyker en Mark Seidman upp. Från ingenstans, fullkomligt okänd, tar han Davids plats i laget och blir Celtics nye sensationsspelare. Med nästintill samma spel- och kastteknik slår han sin företrädares rekord, men vill inte på något vis låta sig intervjuas av media. Runt Laura och hennes döde make verkar det ligga en hel kennel med begravda hundar... Lättläst och spännande. Det bjuds på en del överraskningar, men somligt är också tyvärr lätt förutsägbart. Medelbetyget tre får en anstrykning åt det starkare hållet... 359 sidor.




Harlan Coben: Berätta inte för någon (Forum 2003)
(Tell No One. 2001)

Kanske att jag satt förväntningarna väl högt, men det kändes som om det här skulle vara något speciellt, något som stack ut från mängden. Det lät så utifrån omslagstexterna. Vilken besvikelse. Visst är det ok, men inget utöver det vanliga. En ordinär spänningsroman. Fast början är hur som helst riktigt, riktigt lovande.

David Beck har älskat Elizabeth sen den första gång han såg henne och då var han sju år. Idag är han 25, de är gifta och har varit i princip oskiljaktliga sedan barndomen. Nu firar de årsdag och återvänder till platsen där de varje år ristar in ett jack i barken på det träd de gjort till sitt. Men det 13:e jacket betyder otur. När David slappar på en flotte i sjön hör han Elizabeth skrika inne i huset. Han dyker i vattnet, simmar i land...och blir slagen medvetslös. Det sista han hör är sin frus skrik igen.

Och så vänder man blad i boken, det har gått 8 år och man förstår att Elizabeth är död. Hon föll offer för en seriemördare och hittades senare död i ett dike. Idag lever David ensam, jobbar hårt som barnläkare, saknar visserligen sin fru, men har sedan länge accepterat läget och gått vidare. Så får han ett E-brev via datorn som påtalar den 21:a årsdagen och som uppmanar honom att på en viss tid klicka på den bifogade internetlänken. Och vid "kysstiden" på årsdagen klickar han på musen och se där; länken leder till en webbkamera på okänd plats och vem kommer gående in i synfältet om inte hans älskade döda fru. Åtta år äldre, men visst är det hon, mimandes orden "förlåt mig". Sen vänder hon och försvinner ur bild. Kan stackars David göra annat än att tro att hans fru faktiskt lever? Kan han göra annat än att försöka finna henne? Nei, självklart inte.

Det kommer snart ett nytt E-brev med uppmaningen att inte berätta något för någon. Så långt allt väl. Men inte kan David hålla käften. Någon måste han ju tala med. Och då introducerar Coben ett gäng kompletterande karaktärer, alla så ytligt beskrivna att en mening om varje individ räcker. Helt klart är att alla i soppan har en hemlighet eller två att dölja. Alla ljuger eller håller tyst om något. Och David Beck vet varken ut eller in. Snart är förstås David misstänkt för ett 8 år gammalt mord. Han flyr. Dumt kanske.

Det är högt tempo från start. Boken har 300 sidor fördelat på 46 kapitel så det här läser du ut på ett par timmar. Det är mer nyfikenhet är spänning som driver läsandet vidare och kanske är det väl förutsägbart. Jag trodde att dr Beck skulle vara ensam och desperat, sjuk i sin sorg. Fel av mig. Här finns också den mäktiga miljardären, den lesbiska systern som jobbar åt den rike mannen, systerns älskarinna; fotomodellen Shauna, fotomodellens advokat; den kaxiga kvinnan, den färgade knarklangaren, den korrumperade snuten, den arga styvfadern, den snälla polisen, några hemska mördare och så förstås den döda hustrun. Och på något sätt hör de ihop allesammans. Trevlig underhållning för stunden men jag hade väntat mig lite mer djup, mer känsla.




Harlan Coben: Borta för alltid (Forum 2003)
(Gone For Good. 2002)

Gillade du Cobens förra bok Berätta inte för någon, så kommer du inte att bli besviken på detta. Det här är på alla sätt mer intressant, mer spännande och mer tragiskt. Fast en gnutta krångligt kan det allt bli att hänga med för här lurar alla varandra, ingen är alltid ärlig även om de till synes är snälla och vill väl. Och till och med den grymmaste av grymma kan tydligen ha ett hjärta av guld. Eller luras han bara?

Så här ligger det till: Will Klein har länge dyrkat vackra Julie Miller. Ännu längre har han sett upp till sin storebror Ken. Nu har Ken gjort det oförlåtliga. Han har mördat Julie och flytt fältet. Tiden går och nu elva år senare är Ken fortfarande försvunnen. Ingen har sett honom, haft kontakt med honom eller lyckats få honom fast. De flesta tror idag att han är död, borta för alltid. Lillebror Will är den som sörjer mest och inte riktigt kan tro på de övertygande bevisen. I hans ögon var brorsan en riktig hjälte, inte skulle han mörda lillebrorsans älskling! Väl? Nu ligger Wills mor för döden och bland det sista hon viskar fram är förstås att Ken lever...

Men säg den glädje som varar. En natt lämnar Wills nya flickvän Sheila honom och försvinner spårlöst. Sen knackar FBI på dörren och letar efter henne. Sheila är nämligen efterlyst för dubbelmord. Will kan förstås inte tro att detta är sant och börjar tillsammans med en kamrat söka efter både bror och flickvän. Och han har knappt börjat innan han nås av meddelanden som berättar att Sheila hittats brutalt mördad. Så är Will på väg till en ny begravning. Och ytterligare en flickvän är mördad. Under Wills jakt på sanningen bjuder Coben läsaren på den ena överraskningen efter den andra. Den ena större än den andra och det är nästan så att det blir för mycket. Utan att säga mer låt oss bara konstatera att alla ljuger, mer eller mindre. Och allt är inte vad det ser ut att vara. Eller också är det just det det är…..Mystiskt värre. 367 sidor.




Harlan Coben: Ingen andra chans (Forum 2004)
(No Second Chance. 2003)

När Marc Seidman vaknar upp på sjukhuset har han just överlevt ett mordförsök i bostaden. Hustrun Monica är död och lilla dottern Tara försvunnen. Men vem är den skyldige och varför? Viktigast av allt för Marc just nu blir förstås att finna dottern– var är hon?

En dag kallar svärfar till sig Marc. Han har blivit kontaktad av någon som säger sig hålla barnbarnet Tara som gisslan. 2 miljoner dollar skall byta ägare, Marc skall lämna över pengarna och få dottern tillbaka. Men Marc blandar in polisen och allt går åt skogen. Han får ingen dotter tillbaka och han kommer inte att få en andra chans…..Hårt värre.

Marc lider vidare i 18 månader. Han har inte gett upp hoppet om sin dotter. Och då händer det underbara. Marc får en andra chans. Kidnapparen hör av sig igen, påstår att Tara lever och vill ha 2 nya miljoner dollar för flickan. Den här gången tänker Marc inte blanda in polisen...men poliserna håller fortfarande ögonen på honom… De tror fortfarande att han ligger bakom alltihopa.

Det här låter väl spännande. Tyvärr blir det högst medelmåttigt. Coben är specialist på att skriva böcker om stor sorg, plågade människor och en massa lögnaktiga individer. Här har du en fullkomligt otrolig story och en rejäl portion paranoia. Och några överraskningar förstås. Underhållning för stunden men hittills har ingen Cobenbok gett några bestående intryck. Jo, kanske nu förresten. I ett tacktal till några personer som hjälpt honom skyller han eventuella misstag på dem. Det var väl både skojigt, snällt och annorlunda? 364 sidor.




Harlan Coben: Ett enda ögonblick (Forum 2005)
(Just One Look. 2004)

Coben fortsätter att skylla eventuella misstag han gjort på de personer han tackar i slutet. När han gjorde det i förra boken var det kul, nu är det bara en trist upprepning. En upprepning är annars just vad hela boken är, tyvärr. Coben har hittat sin nisch och han använder den till max, så att alla hans böcker verkar handla om lögnaktiga människor. Personer som lurar och bedrar alla i sin omgivning, även de individer som de förmodas älska och vilja väl.

Den här gången handlar det om Grace Lawson som begett sig till fotoaffären för att hämta en bunt framkallade fotografier. Hon upptäcker ett speciellt foto som inte verkar höra ihop med hennes bilder, ett äldre foto med fem personer på bilden. En av killarna ser ut att vara en mycket yngre upplaga av hennes make Jack. Hon visar fotot för Jack som förnekar att det är han. Grace går och lägger sig för natten och hör plötsligt Jack lämna bostaden, utan att säga varken hej eller vart han skall. Fotot har han tagit med sig. (Tur att Grace redan lagt in en kopia av bilden i datorn!)

Storyn skiftar från Grace till Jack som ger sig iväg. Hans avfärd från hemmet observeras av Rocky Conwell som har Jack under uppsikt. Han följer efter honom på avstånd och ser Jack träffa en man, en man som slår ned Jack. Ja, han spöar faktiskt skiten ur Rocky själv när han lägger sig i...

Tillbaka så till Grace som undrar vart hennes make tagit vägen. Och snart också undrar vart killen i fotoaffären har tagit vägen. Och varför Jacks syster ljuger för henne. När Grace sitter hos polisen och anmäler Jack som saknad ringer han till henne och ber om lite tid, några dagars svängrum. Det råder ingen tvekan om att han blivit kidnappad. Och vart än Grace vänder sig blir mysteriet bara större och större. När hon lägger ut fotot på Internet får hon förvisso napp, men bara från personer som också letar efter de fotograferade, eller vill veta mer om vad som hänt dem.

Länge är detta riktigt spännande och det råder ingen tvekan om att jag skall sätta betyget fyra. Men boken fortsätter och Coben fyller bara på med fler och fler mysterium, alltfler personer som ljuger och komplicerar det hela och snart känns det bara rörigt och sjukt osannolikt. Visst bjuds det på överraskningar, och boken är inte dålig, men spänningen och drivet håller inte för betyget fyra hela vägen. Synd. 360 sidor.