Agatha Christie: Mörk brygd (Albert Bonniers Förlag 2001)
(Black coffee. 1998)

1998 hade Agatha Christie varit död länge. Mörk brygd är ursprungligen en teaterpjäs av Agatha som en Charles Osborne har omarbetat till en roman. Tro för all del inte att det här skulle bli något sämre för det, inte alls. Det här är verkligen en härlig Christiebok med mästerdetektiven Hercule Poirot i högform. Kaxigt överlägsen alla andra människor är han, precis som vanligt.

Här bjuds han hem till vetenskapsmannen Sir Claud Amory som misstänker att någon i hans omgivning försöker stjäla formeln för hans nyupptäckta sprängämne. Poirot skall ta dokumenten med sig till försvarsdepartementet å det snaraste så att formeln inte hamnar i orätta händer. När så Poirot och vapendragaren Hastings anländer är handlingarna redan borta och Sir Claud död, förmodligen mördad. Och med den skyldige kvar i huset låter Poirot de små grå cellerna börja arbeta. 189 sidor.




Agatha Christie: Herkules storverk (Albert Bonniers Förlag 2001)
(The Labours of Hercules. 1947)

Hercule Poirot skall dra sig tillbaka från problemlösandet. Dock skall han, i likhet med sin namne den grekiske halvguden Herkules, lösa 12 storverk, 12 extra kluriga problem som lockar honom, innan han slutar. De tolv storverken har vi här på 288 sidor.

Boken består av tolv tjugosidiga noveller där Hercules löser problem som vart och ett faktiskt har en koppling till motsvarande problem den riktige Herkules ställdes inför. Och det här är både rolig och spännande läsning. Självklart grejar Poirot biffen och det med stor finess. Varje fall är så annorlunda och intressant att de alla kunde blivit riktiga romaner. Och det är väl egentligen det enda extra man kunde önskat sig; att det skulle vara mer härlig läsning innanför pärmarna, för det här är Christie när hon är som bäst.




Agatha Christie: Den oväntade gästen (Albert Bonniers Förlag 2003)
(The Unexpected Guest. 1999)

152 sidor lättläst mordgåta följt av en Christieboklista och några ord om ”Den oväntade gästen” som teaterpjäs. För det är vad detta varit ursprungligen, en teaterpjäs. Christie har skrivit pjäsen för många år sedan. Här och nu är det Christiekännaren Charles Osborne som skrivit om pjäsmanuskriptet till en kortroman.

Det är nästan midnatt i södra Wales, det är november och dimman ligger tjock. Michael Starkwedder har irrat runt på vägarna i timmar och nu kört ned i diket. Han söker sig fram till ett hus, knackar på, får inget svar, trycker ned handtaget, olåst! Så han kliver in. I arbetsrummet sitter en man i sin rullstol, död, skjuten. Och när han ser sig omkring ser han den unga tjusiga kvinnan Laura som skjutit stå där med revolvern i sin hand...

Michael blir förtjust i den unga kvinnan och bestämmer sig snabbt för att skydda henne från ett långt fängelsestraff. Kan man kanske arrangera det så att det ser ut som om en inbrottstjuv eller någon tillfällig besökare varit förövaren? Sagt och gjort, man hittar på ett scenario som skall dupera såväl polis som husets övriga personer; offrets moder, halvbrodern, betjänten med flera. Allt ser så lovande ut och verkar gå vägen när det visar sig att de alla haft anledning att döda den rullstolsburne. Och den efterblivne halvbrodern Jan berättar glatt om det han sett och hört i huset och det är kanske väl mycket, tycker somliga.

Det här är läsning som på sin höjd varar någon timma men som faktiskt känns trivsam och intressant. Här lurar alla varandra, ljuger och undanhåller sanningen på ett stillsamt och elegant sätt. Det här var säkert en mycket underhållande pjäs på sin tid!




Agatha Christie: Tio små negerpojkar (Bonniers 1984)
(Ten little niggers. 1939)

Först utgiven på svenska 1940. Christie har skrivit många bra böcker men tänker man bara läsa en enda av henne skall det vara den här! Klassikernas klassiker. I all sin enkelhet fullkomligt fantastisk. Lättläst, mystisk och framförallt spännande hela tiden. I många av Christies andra böcker har ett mord redan inträffat eller sker tidigt i berättelsen. Sen handlar ofta resten av boken om att finna mördaren och det är förvisso intressant men sällan riktigt, riktigt spännande. Det är det här. Här är det hemska mord från start. Och de blir bara fler och fler ända in på slutet.

Tio levande personer blir nio, sedan åtta, sju, sex, fem osv. Tills hela ramsan om de 10 negerpojkarna visat sig bli verklighet. Och du kan nog inte på förhand klura ut vem den skyldige är för här är Christie i sitt esse och överraskar rejält. Tio personer inviteras till Negerön. I sällskapet finns både män och kvinnor; en domare, en sekreterare, en militär, en privatdetektiv etc. och alla har de fått sådana inbjudningar att de absolut inte velat tacka nej.

Så där är de nu, just anlända till Negerön och båten som förde dem dit återvänder till fastlandet. Värdparet dyker inte upp men väl en inspelad röst som välkomnar dem alla och berättar i detalj att de alla tio gjort sig skyldiga till mord! Upprördhet, kaos och förfäran bryter ut. Ja, och sen börjar de dö, en i taget, precis som i barnramsan som sitter i deras rum... Snart står det klart att någon av dem planerat att döda hela sällskapet. Ingen litar på någon, alla skyddar sig. Och ändå dör de... 198 sidor.