Camilla Sten: Staden (Norstedts 2019)
1959 försvann hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn i mellersta Norrland. Precis alla gick upp i rök, barn, vuxna, gamla, män och kvinnor. Endast ett nyfött flickebarn hittades ensamt i en i övrigt tom skolbyggnad.

Unga Alice har växt upp med mormoderns berättelser om livet i Silvertjärn. Mormodern bodde inte själv i staden då men hon miste själv båda sina föräldrar och en lillasyster. Nu är Alice ute efter att skapa en dokumentär om Sveriges enda renodlade spökstad, en trakt som helt dött och stått tom sedan försvinnandena.

Tillsammans med några kamrater reser de med film- och campingutrustning till trakten för att under några dagar få ihop material nog för att kunna locka investerare till projektet. De skall undersöka några av alla de teorier som finns kring försvinnandena. Det har spekulerats om gasläcka, samiska förbannelser, rymdvarelser och mer…

Det visar sig snart att flera av filmmakarna har ett visst förflutet tillsammans, har hemligheter för varandra och dessutom kanske bär på något slags diagnoser för mental ohälsa. Kort sagt, förutsättningarna för ett välfungerande samarbete i projektet är rätt dåliga.

Lägg till det att sällskapet är mitt ute i ingenstans, långt borta från civilisationen och mobiltäckning… Förutsättningarna för en spännande berättelse är rätt goda!

Hundra sidor in är det värsta som hänt en stukad vrist på grund av en rutten trappa, ytterligare flera hundra sidor senare är alla döda.

Nej, jag bara luras, slutet på en sådan här historia skall förstås inte avslöjas.

Staden är ett rätt bra försök till en svensk rysare. Men mina högt ställda förväntningar infriades dock inte, såå fantastiskt spännande var det inte, och slutet blev jag ärligt talad lite besviken på…

Men samtidigt får jag under läsningen rejäla flashbacks till en mängd filmiska rysare från min ungdom, filmer som jag i alla fall på något sätt upplevt som något sånär obehagliga, spännande, skrämmande här och där, så jag antar att det ändå finns äkta rysarmaterial här, något helt okej.

Det känns då och då lite som Descent, Wicker Man, Children of the Corn, inte minst The Blair Witch Project och en handfull andra filmer. Kanske inte de allra hetaste av skräckfilmer men visst funkar de hyggligt. Precis som den här boken. Så, ett bra försök, lovande, lättläst, samtidigt föga originellt egentligen. Medelbetyg, absolut inte mer, men å andra sidan inget lägre heller. 413 sidor.