Michael Bond: Kalla mig Paddington (B. Wahlströms 2009)
(A Bear Called Paddington. 1958)
Herr och fru Brown skall möta sin dotter Judit på tågstationen när de får syn på en oväntad varelse. En livs levande brun liten lurvig björn sitter ensam på en väska och ser vilsen ut. Överraskande nog kan han prata och han påstår sig ha rest hit från mörkaste Peru, ett land långt, långt borta.

Här i London, England känner han ingen så familjen Brown tar med sig björnen hem och ger honom namnet Paddington, efter den tågstation där de först träffade honom. Snart är Paddington lika mycket familjemedlem som någon annan i hushållet.

På 144 sidor skrivs det om de förbluffande äventyr som björnen får vara med om tillsammans med sina nya vänner.

Det skall åkas taxi, rulltrappa, hiss och tunnelbana. Paddington går i butiker och handlar kläder, han badar i badkar och i havet. Andra festliga episoder rör teaterbesök och konstutställningar. I det åttonde och sista kapitlet firar familjen Brown Paddingtons födelsedag tillsammans med några vänner och då underhåller björnen med trollerikonster. De fungerar väl kanske inte så värst bra…

Jag minns Paddington från min ungdom, men bortsett från det har det varit rätt tyst om honom genom åren. Det är ingen sagokaraktär som synts till så där värst mycket, men berättelserna om björnen från mörkaste Peru är lättlästa, lite smågulliga och lagom underhållande. Just den här boken, en 50-års jubileumsutgåva, pryds också med en massa småbilder i färg. Ja, alla borde nog vara i alla fall lite bekanta med den marmeladälskande björnen.