John Ajvide Lindqvist: Himmelstrand. Den första platsen (Ordfront 2014)
Tio personer, en katt och en hund vaknar upp till en annorlunda tillvaro. Kvällen innan befann de sig på en och samma campingplats, nu är de någon helt annanstans. Eller om de nu faktiskt är kvar på campingen, somligt kan tyda på det. Men då har i så fall alla andra gäster försvunnit, liksom samtliga byggnader runtomkring, alla träd, växter, djur…

De tio personernas fyra fordon med tillhörande husvagnar står uppställda på ett grönt fält som verkar sträcka sig så långt man kan se åt alla håll, ett millimeterkort gräs helt utan annan växtlighet. Över dem en blå himmel men ingen sol. Ingen elektricitet, mobiltäckning eller pålitlig GPS-funktion. Därtill en total tystnad. Till dess att man slår på radion och märker att där bara spelas gammal svensktoppsmusik i en tillsynes ändlös slinga…

Ja, vad sjutton är det här? Helt galet mystiskt, snudd på surrealistiskt. De olika familjerna lär känna varandra litegrann och försöker samtidigt finna en väg bort från det gröna fältet. Mat och dryck har de inte obegränsat av och här finns inget att köpa någonstans… Eller? Kanske tar allt det gröna slut någonstans? Vem har utsatt dem för detta? Eller är allt något slags dröm?

Så långt är Ajvide Lindqvists bok riktigt annorlunda och skitspännande. Snart nog visar det sig att det finns stora hemligheter i olika familjer och konflikter blossar upp inom och mellan olika sällskap. När man sedan faktiskt får se något slags levande varelse ute på fältet visar det sig att alla sett olika saker… Och är inte lilla 6-åriga Molly i själva verket djävulen? Hon är ju i alla fall ingen vanlig flicka, men så har hon också utsatts för något hemskt.

411 sidor varav de första 300 kan vara de bästa som författaren någonsin fått till. Sen skall det hela rundas av och avslutas och resten blir tyvärr mest bara knas och något komplett obegripligt. När boken är slut är mysteriet lika stort som någonsin tidigare. Inga svar har getts, ingen riktig avslutning har man fått. Upp som en sol, ned som en pannkaka.

Här blir det synnerligen svårt att sätta ett rättvist helhetsbetyg. Stora delar är och snuddar på allra högsta betyg. Den sista fjärdedelen dock en riktigt fet besvikelse som solkat hela läsupplevelsen. Det får väl bli en feg och intetsägande trea i betyg, således en okej bok men inte bra och inte dålig. Eller rättare sagt en hel del av båda! Mystisk, otäck, sorglig, konstig…




John Ajvide Lindqvist: Rörelsen. Den andra platsen (Ordfront 2015)
Delar av texten på bokens baksida lyder: ”Rörelsen är en magisk självbiografi med vacklande gränser mellan fakta och fiktion. Den innehåller ett antal nycklar till John Ajvide Lindqvists författarskap och liknar ingenting han tidigare har skrivit.”

Jag har förvisso inte läst allt JAL gett ut men baserat på det jag hittills tagit del av kan jag bara hålla med. Det här är en bok svår att placera i ett fack, i en enda genre. Är det verkligen en självbiografi? Jodå, absolut. Delvis. Är det en typisk vardags-skräck-roman i stil med tidigare titlar? Jodå, det också. Och mer än så.

Och det är den här mixen som gör mig så kluven. Jag sugs in i berättelsen om hans liv där han som ung lämnar modern och söker sig eget boende i Stockholm. Han hittar ett litet och slitet gårdshus, kämpar för att slå igenom som magiker och skaffar sig LP-skivor, kläder och annat genom att stjäla i olika butiker.

Så långt så bra, välskrivet, en intressant självbiografi. Sedan tar det där andra över allt mer, gränsen mellan Ajvide Lindqvists riktiga uppväxt och verkliga upplevelser verkar suddas ut. Det smyger sig in något annat i berättelsen. Och somligt kan nog ändå vara verklighet, om än otäck sådan, författaren kan för allt i världen ha varit med om hemska saker, men jag är inte längre säker. Är det verkligen något sant jag tar del av eller är plötsligt de upplevelser som skildras ren fantasi, ett påhitt?

Ja, ibland är det svårt att veta vad som är just verklighet eller dikt och då tycker jag att såklart att boken som självbiografi tappar något, blir helt klart mindre intressant. Och då påverkas även min upplevelse av skräckinslagen. Det som känns äkta och verkligt upplever jag som mer starkt, mer hemskt. När det hela rinner iväg i ren galenskap och drömliknande tillstånd blir jag inte skrämd längre, bara mest förbryllad.

Här och där i berättelsen om verkligheten kommer vad som måste vara en författares uppdiktade historier. För inte har väl Ajvide Lindqvists butikssnatterier eskalerat till villainbrott och misshandel? Eller? Kanske är till och med den där flickvännen som gillade brädspel påhittad. Men varför i så fall?

Och inte fanns där väl en svart levande sörja i ett badkar i tvättstugan i det kvarter där författaren bodde? En gegga till vilken författaren och grannarna offrade kroppsvätskor och därmed tillfälligt blev förda till en annan plats. Eller?

Ja, grannarna blev ju nästan alla mer eller mindre galna, och sådana dåd och dödsfall som beskrivs borde man väl ändå ha hört talas om i media. Eller? Det hade väl inte gått att tysta ned?

Och hur var det nu med mordet på statsminister Olof Palme? Är Ajvide Lindqvist nu officiellt identifierad som Palme-utredningens mystiske ”man i beige”, det okända vittnet till mordet? Var det rentav författarens samröre med det där svarta klägget som faktiskt orsakade Palmemordet då i februari 1986?

Nja, just den delen är säkerligen påhittad, men pojken och tigern i tunneln är förstås verkliga. Väl?

Ja, det är en fantasifull berättelse detta, det må jag säga, och nog är det skickligt att väva samman sin egen uppväxt med ett verkligt ouppklarat statsministermord. Sen är det kanske vansinnigt att faktiskt påstå sig vara orsak till detsamma. Eller?

Efter 274 sidor är slutet kommet och jag har i stora drag njutit hela vägen, varit nyfiken och förundrad. Detta är en bok vars innehåll inte liknar något annat jag läst, en rätt fiffig story där egen verklighet blandas med påhitt och reella världshändelser. Detta är något som blir större än summan av delarna.

Fast ändå, som självbiografi är boken inte solklart tydlig. Sammankopplingen med verklighetens Palmemord är förvisso klurig men samtidigt väl skruvad och skräckinslagen med svart slem, andra platser, syner och galenskap är på gränsen till att vara konstiga, så otroliga att man inte blir riktigt skrämd. Men nog är det hela gott nog för en stark betygstrea allra minst. Jag gillar det, men ändå inte. Typ. Det här är nästan för gränsöverskridande, det passar liksom inte in. Och det är samtidigt kanske det bästa betyg man kan ge en bok, att säga att den i sanning är unik, absolut inte som något annat man tidigare läst.

Och i vilken genre skall jag nu placera den här boktiteln, den här texten här på hemsidan? Detta var ju en skönlitterär thriller, en liten påhittad skräckis, jodå. Men även en faktabok; om Stockholm, platser, butiker, händelser från förr. Javisst. Och dessutom innehållande en del om författarens eget liv, så kategorin Kändisliv kan också passa. Nåvä, boken får väl presenteras bredvid "Himmelstrand. Den första platsen", som en deckare/thriller trots allt.




John Ajvide Lindqvist: Våran hud, vårat blod, våra ben (Ordfront 2016)
336 sidor mycket underhållande sagor, rätt otäcka sådana. Jamenvisst, här kommer en samling noveller och en kortroman, berättelser som Ajvide Lindqvist i somliga fall skrivit på uppdrag och som tidigare varit publicerade i brittiska och amerikanska antologier. Kortromanen Tjärven finns förvisso redan på svenska men fram till nu endast i digital form som ebok/mp3-ljudfil.

Här kommer Havssvalget, därefter Varför dröjde du? Två berättelser som tillsammans når knappt 50 sidor in i boken. Den förstnämnda handlar om något slags mystisk fiskpojke och den andra om en lastbilschaufför som är vampyr.

Vad mig tillkommer, blir den tredje berättelsen. Den handlar om Annika som gifter sig med Robert som just ärvt familjeföretaget och en tillhörande gårdstomte!

Speciella omständigheter är en av samlingens bästa alster. En otäck historia om ett husköp som kommer med något extra. Säljaren hävdar att det finns något i källaren… Men inte avskräcker det de unga köparna som får fastigheten rätt billigt.

Hår blir den korta titeln på den femte historien, den som handlar om ett samhälle med en hemlighet, om varulvar och just hårstrån, långa, svarta…

Den sjätte sagan heter som den här boken och är en annan av mina favoriter. En sorglig och obehaglig saga om en pappa och hans pojke. För att få grabben att lägga lite mindre tid på att spela dataspel mutas sonen med höjd veckopeng om denne tar upp pianospelande. Jovisst, sagt och gjort. Olyckligtvis spelas hemska toner som kommer från de döda…

Där de ovanstående bidragen omfattar 15-45 sidor vardera kommer Tjärven som en kortroman på 150 sidor. Ett gäng medelålders män och kvinnor skall ha återträff och skärgårdsfest på en ö. Det blir en båttur, musik och alkohol samt både glada och kärva återseenden. Det hela spårar ur på allvar när sällskapet får påhälsning av några åländska rånare och som om det inte vore illa nog så kommer det upp zombier ur havet! Aj då, vart tar man vägen när de levande döda återuppstår och man befinner sig på en ö?

De här 336 sidorna bjuder på synnerligen varierad läsning, spännande och bitvis otäcka sagor. Författaren låter oss alltså stifta bekantskap med både varulvar och vampyrer, tomtar, fiskmänniskor, spöken och zombier. Härligt! Riktigt bra överlag, men som alltid, somliga berättelser är bättre än andra. Stillsam och smygande skräck på sina håll, på andra ställen blod och våld och avslitna lemmar… Korta skräcknoveller från Ajvide Lindqvist läser jag gärna fler av! Missa inte heller den utmärkta ”mitt julåv” av åttaåriga Alice, en berättelse på en enda sida och som gömmer sig allra längst bak i boken. Alice kan kanske inte skriva så himla bra, men nog kan hon berätta en hemsk saga om tomten alltid, och tomten, ja det är ju pappa förstås…




John Ajvide Lindqvist: X. Den sista platsen (Ordfront 2017)
Ett tjog högt uppsatta ledare i olika kriminella gäng i Stockholm avlider i rask takt. De hittas hängda, skjutna, drunknade och allt verkar vara en uppgörelse utan dess like. Allt blir så mystiskt, ja rentav oförklarligt när alla döda visar sig ha dött för egen hand! Farliga män med massor med makt, pengar och andra resurser har plötsligt tagit livet av sig. Varför?

Ja, det vill den före detta stjärnreportern Tommy T ta reda på. En gång i tiden var han en stjärna, en kriminaljournalist som kände till allt och alla. Han skrev böcker, satt i TV och pratade, hade kontakter både bland polis och skurkar, kort sagt var någon. Nu har hans stjärna dalat och de han talar med blir faktiskt överraskade över att han fortfarande lever. Tommy T skall finna sanningen bakom självmorden och få upprättelse, återigen få stå i rampljuset. Kanske skall han lyckas få fatt på identiteten på den mystiska figuren X som möjligen ligger bakom allt.

På annat håll börjar Linus, Tommys systerson, att engagera sig allt mer i knarklangning och när pengarna strömmar in förändras Linus. Så får han själv kontakt med X...

X. Den sista platsen känns inte alls som Ajvide Lindqvist. Istället känns det ju mer jag läser som att detta är en gangsteruppgörelse i Stockholm signerad Jens Lapidus. Det är förvisso inget dåligt betyg, men läsningen erbjuder inget alls av vad jag väntat mig. Efter 200 sidor förvandlas dock somliga huvudpersoner till djur och hamnar på ett grönt fält under en himmel utan en sol. Någon har en mystisk svart sörja i sig.

Men det mellansticket är kort och snart är vi tillbaka i vår vanliga värld med knarklangaren Linus, reportern Tommy, kvinnan i hans liv och hunden Hagge. Och så fortsätter Linus och hans vänner att sälja små påsar pulver i olika stadsdelar. Tommy å sin sida söker snart efter både X och Linus...

Efter 441 sidor är allt slut. Då har det varit ytterligare något besök på det där gröna fältet, med några husvagnar, under den blå himlen utan sol. Några steg in i Blackebergstunneln har vi också varit på en sida eller två.

Ja, vad skall man säga om detta? En helt okej berättelse, men mer Lapidus än Ajvide Lindqvist. Inte alls varken så spännande eller mystisk som förväntat, eller önskat. Tyvärr. X. Den sista platsen bär i mitt tycke inte mycket av varken Himmelstrand eller Rörelsen i sig utan blir något helt eget i trilogin. Och det behöver ju som sagt inte vara något dåligt, men betyder ju inte heller att det automatiskt blir något riktigt bra.

Enligt baksidestexten är detta en övernaturlig kriminalroman där småbrottslighet korsar det utomvärldsliga. Jo, det känns som en träffande beskrivning. Det skall också vara det mest hårdkokta som författaren skrivit. Jo, även det kan kanske vara sant.